Lyckan är delbar


                                                                  


Jag började se en filmad föreläsning av Deepak Chopra igår där han pratade om lycka. En polett trillade ner när han förklarade att beständig lycka bara går att finna där man hittat något som man tillsammans med andra har glädje av. Det är verkligen så.

Det som bara man själv har glädje av blir kortvarigt. Som pengar, till exempel. Det är kul när man får dom, men sen? Inte är rika människor lyckligare! Samma fenomen när man köper något man vill ha, eller äter något gott. Det är skönt för stunden, men lika snabbt är man tillbaka i samma spår, och snart väcks begäret igen - det blir aldrig nog.

Men tänk på när man skrattar. Är det roligare att skratta ensam eller tillsammans med någon? Det bästa är ju att få förmedla skrattet vidare!


Jag är så tacksam att jag hittat energimedicinen. Behandlingen igår var verkligen fantastisk, både för kunden och för mig. Jag var kvar i energin när jag kom hem, så glad, så lätt, så tillfreds med allt. Mina händer var varma (eller rättare sagt brännheta), jag delade med mig till sambon, han fick också en behandling.


Jag är så glad att jag kommit till insikt att det är här jag ska vara. Jag har nått ett mål, att jag nu kan dela med mig av kunskapen och ge behandlingar. Att jag får äran och förtroendet att följa andra på samma resa, med hjälp av de metoder som varit till så fantastisk hjälp för mig. Det är lycka!



Föreläsning om Medicinhjulet 28 februari


Skilsmässa är ingen lösning på logistikproblem

Föreläsningen gick bra i måndags. Jag var ganska nöjd när jag till slut satte mig i bilen för att åka hem och sova. Då känner jag bara sådär som jag gör ibland, "fan, vad jag saknar barnen". Och samtidigt förstår jag plötsligt: jag är precis där jag ska vara. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt.

Min absolut största sorg i det här livet är att jag inte får träffa mina barn varje dag. Ändå var det ett val jag medvetet gjorde eftersom alternativet inte hade varit bättre för någon. Och nu ser jag plötsligt ytterligare ett skäl till att det jag gjorde var det bästa.

Om jag levt kvar i den gamla "kärnfamiljsituationen" hade jag inte startat ALight. Jag hade varit familjens projektledare i stället. Och någon sådan är jag inte ämnad att vara. Jag hade fortsatt gå omkring och känna mig ständigt otillräcklig fast jag fanns tillhands jämt för andra, och dessutom otillräcklig för att jag inte gjorde det jag drömde om för min egen skull. Dubbelt olycklig alltså. Drömmen om att jobba med healing hade jag skjutit på framtiden. Jag hade fortsatt leva i en illusion.

Jag vet att många småbarnsföräldrar som lever i lyckliga relationer med sin partner ändå avundas "varannan-veckas-friheten" som vi separerade har. Men det är inte att jag plötsligt fått en massa egentid som gjort att jag startat företaget. Skilsmässa är ingen lösning på logistikproblem, det är en nödvändighet för att en relation tagit slut.  Visst, varannan vecka är det barnens pappa som har huvudansvaret så jag kan jobba varannan helg. Men jag lever i en ny relation och det finns två barn till och i och med det en massa pusslande - det är betydligt mer komplicerat att vara en "stjärnfamilj". Egentligen kan man nog tycka det är ganska stolligt att dra igång ett företag vid sidan av jobbet i det läget...

Att starta ALight var fortsättningen på det jag inledde när jag började vara ärlig mot mig själv. Hur sorgligt det än var att inse att jag bara kommer att få träffa barnen hälften av deras uppväxt så litade jag på min egen känsla att det skulle bli bra. Och samma sak gäller företaget. Det kan bara bli bättre!

Min ambition med föreläsningarna, kurserna och behandlingarna är att hjälpa andra att se sig själva, vara ärliga. Att de metoder som var till så fantastisk hjälp för mig ska komma fler till del. Jag tänker att om jag kan lyfta några mammor och pappor med det jag säger och gör, så kan det komma både barn och vuxna till godo. Att leva kvar i en självuppoffrande situation är inte bra vare sig för föräldrar eller barn.

Det är klart att man kan starta ett företag, eller förverkliga någon annan dröm, medan barnen är små. Allt går att lösa. Det som hindrar oss är rädsla och vårt självbedrägeri, våra illusioner om hur vi tror att vi ska vara. Jag vill göra vad jag kan för att skingra illusionerna. 


                                            
 


Att skriva manus

Manuset till föreläsningen jag ska hålla nästa måndag är färdigskrivet.  Ska lägga det i min mesa, i mitt "sacred space". Nu får det ligga och växa en vecka.

Det är svårt att föreställa sig hur mycket förberedelser det ligger bakom en föreläsning på en timme. Senaste veckan har det snurrat en del i huvudet, vad ska jag prata om? vad måste jag välja bort? Hur ska jag presentera det? Vilken nivå ska jag lägga mig på?

Jag kommer att prata om Inkafolkets profetior och hur Munay Ki till följd av dessa nu sprids över världen. Jag kommer att prata om hur man kan leva utan rädsla. Jag kommer att prata om våra skuggsidor som vi inte vill kännas vid, och kraften vi får tillbaka när vi vågar se och integrera dessa sidor.

Jag kommer att prata om konsten att ta ansvar, se det gudomliga i oss själva och andra och konsten att ta emot hjälp i stället för att vänta på att bli räddade.

Föreläsningen är fullbokad, det ryms helt enkelt inte fler i lokalen än de 20 som är anmälda. Det finns platser kvar på kursen i Munay-Ki för den som redan vet att det nu är dags...  





Fullbokad föreläsning

Det var helt fantastiskt vilken uppslutning det blev på Anna-Sofias föreläsning i måndags!

Väldigt många anmälde sig till nästa tillfälle direkt, och under veckan har fler hört av sig vilket innebär att föreläsningen jag ska hålla om Munay Ki måndag 31 januari nu är fullbokad!

Snacka om rivstart på våra gemensamma event...!


Livet som egen företagare

Har börjat känna på hur livet som egen företagare kan komma att bli.

Bara senaste veckan har jag varit jublande lycklig när jag bar in de första grejorna i rummet som ska bli min behandlingslokal, dagen därpå ledsen och frustrerad för att jag lämnade kvar en kasse med  saker till lokalen på IKEA... för att nästa dag bestämma mig för att Kamprad minsann kunde behålla sina prylar. Jag blev tjurig lokalpatriot och hittade en mycket snyggare lampa än Kamprads på Guldknoppen i Skelleftehamn!

Har hoppat jämfota av lycka för att färgskrivaren både fungerar och gör jätteproffsiga utskrifter. Har knåpat ihop Presentkort som jag blev nöjd med, för att sen tjura över att det inte finns kuvert att köpa som är snygga nog...

Och det har bara börjat! I morgon ska min fina sambo hjälpa mig att ställa iordning behandlingsrummet. Jag vet att det kommer att bli bra. Men jag vet inte om det blir som jag har tänkt mig...   


RSS 2.0