Alightme

                                                                  


Jag började se en filmad föreläsning av Deepak Chopra igår där han pratade om lycka. En polett trillade ner när han förklarade att beständig lycka bara går att finna där man hittat något som man tillsammans med andra har glädje av. Det är verkligen så.

Det som bara man själv har glädje av blir kortvarigt. Som pengar, till exempel. Det är kul när man får dom, men sen? Inte är rika människor lyckligare! Samma fenomen när man köper något man vill ha, eller äter något gott. Det är skönt för stunden, men lika snabbt är man tillbaka i samma spår, och snart väcks begäret igen - det blir aldrig nog.

Men tänk på när man skrattar. Är det roligare att skratta ensam eller tillsammans med någon? Det bästa är ju att få förmedla skrattet vidare!

Jag är så tacksam att jag hittat energimedicinen. Behandlingen igår var verkligen fantastisk, både för kunden och för mig. Jag var kvar i energin när jag kom hem, så glad, så lätt, så tillfreds med allt. Mina händer var varma (eller rättare sagt brännheta), jag delade med mig till sambon, han fick också en behandling.

Jag är så glad att jag kommit till insikt att det är här jag ska vara. Jag har nått ett mål, att jag nu kan dela med mig av kunskapen och ge behandlingar. Att jag får äran och förtroendet att följa andra på samma resa, med hjälp av de metoder som varit till så fantastisk hjälp för mig. Det är lycka!

Fritt översatt:  
"En människa är en del av det stora hela som kallas universum, en del begränsad i tid och rum.
Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som något avskilt från resten, en slags optisk illusion av sitt medvetande.
Denna vanföreställning är som ett fängelse för oss, som begränsar oss till våra personliga önskningar och tillgivenhet för några få personer som är närmast oss.
Vår uppgift måste vara att frigöra oss från detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkänsla till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i sin skönhet."

”Relationer skapar inte smärta och bedrövelse. De väcker till liv den smärta som redan finns i dig. Alla former av beroende gör det”

Kärleken, den kärleken… På djupet en andlig längtan efter ett slut på dualiteten, att få återvända till ett tillstånd av helhet. Men den dagen vår partner inte uppfyller våra behov, eller snarare egots behov… då återkommer egots upplevelse av rädsla, smärta och brist som legat dolt bakom ”kärleksrelationen” – egots substitut för frälsning. Smärtsamma känslor gör sig påminda och vi uppfattar vår partner som orsaken till dem. Vi projicerar dem på partnern och går till angrepp, med den våldsamhet som är del av vår smärta. Vi hoppas genom attack eller manipulation förmå partnern att ändra beteende så egot återigen kan använda denne som ett kamouflage för vår smärta. Vi använder kärleken som drog. Relationen blir ett beroende. ”Alla former av beroende uppstår ur en omedveten vägran att möta och gå igenom vår egen smärta”, skriver Tolle. ”Relationer skapar inte smärta och bedrövelse. De väcker till liv den smärta som redan finns i dig. Alla former av beroende gör det.” Krasst men sant.

Det sägs att världen hatar sanningssägare men jag älskar dem, Eckhart Tolle är en mycket klok man. Har nu läst hans första bok från 1999 ”The power of Now” med den töntiga översättningen ”Lev livet fullt ut”. Många tankar känns igen från den nyaste ”En ny jord” som finns i pocket. Denna är lite rörigare, omständigare men går samtidigt också mer på djupet. Det märkliga som händer mig när jag läser Tolle är att det känns som om Egot börjar gå att rucka på. Jag kan observera mig själv och den märkliga frågan infinner sig: vem är det som observerar egentligen? Och vem är det som blir observerad? Svaret finns givetvis i Tolles bok.

Smärtkroppen – ”observera det besynnerliga nöje du finner i att vara olycklig”

Tolle introducerar begreppet smärtkroppen som han beskriver som ackumulerad smärta från det förflutna, såväl våra personliga upplevelser som mänsklighetens kollektivt upplevna smärta. Smärtkroppen är ett negativt energifält i vår kropp och vårt psyke, som en osynlig varelse med ett eget liv, ungefär som vårt lilla lättkränkta ego. Den kan väckas till liv av vad som helst, vanligtvis situationer som påminner om gamla smärtsamma mönster. Som andra levande varelser vill den överleva och det gör den genom att få oss att omedvetet identifiera sig med den. Den hämtar näring ur alla upplevelser som påminner om dess egen energi, allt som skapar mer smärta i någon form. Våra tankar och vårt beteende håller smärtkroppen vid liv. Om vi vore medvetna om dessa mönster som skapar smärta, skulle de upphöra för ingen vill ha mer smärta.

Sanningen är att vi ofta har investerat en stor del av vår självbild i identifikationen med smärtkroppen, och där kommer rädslan in – vem är vi om vi förlorar vår identitet? Smärtkroppen vill inte att vi ska iaktta den och se den för vad den är. Medveten närvaro och att iaktta smärtkroppen och de smärtsamma mönster vi skapar för oss själva är alltså vägen ut ur lidandet. Om vi riktar vår uppmärksamhet mot smärtkroppen är identifikationen bruten. ”Observera det besynnerliga nöje du finner i att vara olycklig”, skriver Tolle. ”led uppmärksamheten in i smärtkroppen, var närvarande, se och acceptera den för vad den är för genom detta påbörjas en omvandling av den.”

Uppkomsten av Egot - hur det kommer sig att vi alla har en missprydande bläckfisk fastvuxen i ansiktet

Egot uppkom, enligt Tolle, när vi började identifiera oss med vårt intellekt. I stället för att använda vårt intellekt blev vi vårt intellekt och glömde vem vi egentligen är. Egot fungerar på samma sätt som smärtkroppen. Som alltid gestaltas verkligheten som bäst med en bild ur fantasins värld; jag ser kapten Davy Jones, bläckfiskmannen, i Pirates of the Caribbean framför mig. Egot (och smärtkroppen) är som en bläckfisk som växt fast i ansiktet på oss så man inte längre ser människan bakom. Fenomenet hände ju hela hans besättning, det växte sjöstjärnor i ansiktet på var och varannan, i stället för att vara i och leva av havet blev de havet. På samma sätt har vi människor blivit vårt ego, vårt intellekt. Medveten närvaro i nuet är vägen till att kunna iaktta sig själv och släppa taget om den missprydande bläckfisken som döljer Varandet, den vi egentligen är, och vårt sanna seende. Egot och intellektet är beroende av tiden, Varandet sker i nuet, det är bara nuet som egentligen finns och det är i nuet kraften finns. The power of Now.

Vägen till förändring - att inte döma

Om vi slutar identifiera oss med våra tankar förlorar de sin tvångsmässiga karaktär, vilket i grunden är tvånget att döma och därmed göra motstånd mot det som är, vilket i sin tur skapar drama och ny smärta. Att inte döma innebär inte att vi inte erkänner en störning eller omedvetenhet när vi ser den. Det innebär att ”vara vetskapen” i stället för att ”vara reaktionen” eller domaren. I stället för att reagera på en villfarelse ser vi villfarelsen samtidigt som vi ser rakt igenom den. Att vara vetskapen skapar en klarsyn, en kärleksfull närvaro som tillåter allt och alla att vara som de är. Det finns ingen starkare katalysator för förändring än detta, skriver Tolle. Först slutar vi döma oss själva, sen slutar vi döma vår partner och våra medmänniskor. Vi kan acceptera människor som de är, utan att behöva döma eller förändra dem på något sätt. Det leder oss bortom egot. Alla mentala spel, beroende och medberoende är då över. Kärlek är ett medvetandetillstånd, en insikt om enhet med allt som är.

Denna underbara och för det lilla egot mycket provokativa bok rekommenderas varmt. Finns på Stadsbiblioteket!

                                                                     

I dag kom boken Power Up Your Brain. En sån där bok som kommer att få oss att se annorlunda på världen. Den handlar om den biologiska och neurologiska basen - hjärnan - och hur vi kan påskynda processen mot andligt uppvaknande. Upplysning är inte för ett fåtal utvalda, alla har vi förutsättningarna.

En väldigt angelägen bok, som jag ser det, med tanke på hur världen ser ut idag. Vi är fortfarande styrda av våra känslor, det limbiska systemet, däggdjurshjärnan, trots att vi och våra hjärnor har kapacitet för så mycket mer.

En bok som jag hoppas får oss att se annorlunda på världen, som sagt. Tidigare böcker som rubbat min världsbild på olika sätt är bland andra Bortom Universum av Gary Renard. En helt fantastisk historia -sann eller inte - som lärde mig vad förlåtelse egentligen innebär - så mycket mer än att storsint medge "jag hade fel". Förlåtelse innebär att se förbi illusionen. Efter att ha läst denna bok drömde jag en dröm där jag såg hur alla människor bär projektorer och vi använder varandra som filmdukar. Däremellan finns ingenting, ett tomrum. Min dröm illustrerade hur vi skapar vår verklighet.

En bok som också fick mig att vakna var Eckhart Tolles En ny jord. Den boken beskriver han Egot som kollektivt fenomen så det blir lättare att förstå att vi inte är ensamma och minskar skuldkänslan över Egots framfart. Han introducerade begreppet "smärtkroppen" för mig, och med den medvetenheten var det mycket lättare att se hur jag plågat mig själv. Det blev lättare att sluta plåga sig själv eftersom jag fattade vad jag höll på med, det gick inte längre blunda för vad jag gjorde mot mig själv.

En annan bok som fått mig att sluta blunda är Krama din skugga av Debbie Ford. En av de mest välskrivna och användbara "självhjälpsböcker" jag läst. Debbie Ford hjälpte mig genom den absolut svåraste processen på min helanderesa, att se min skugga OCH att sluta sätta mitt ljus under skäppan.

Jag älskar verkligen böcker.  De är visserligen bara böcker, de är reseskildringar och kartor, inte själva resan. Resan är målet, men böckerna gör vägen lättare.

Föreläsningen gick bra i måndags. Jag var ganska nöjd när jag till slut satte mig i bilen för att åka hem och sova. Då känner jag bara sådär som jag gör ibland, "fan, vad jag saknar barnen". Och samtidigt förstår jag plötsligt: jag är precis där jag ska vara. Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt.

Min absolut största sorg i det här livet är att jag inte får träffa mina barn varje dag. Ändå var det ett val jag medvetet gjorde eftersom alternativet inte hade varit bättre för någon. Och nu ser jag plötsligt ytterligare ett skäl till att det jag gjorde var det bästa.

Om jag levt kvar i den gamla "kärnfamiljsituationen" hade jag inte startat ALight. Jag hade varit familjens projektledare i stället. Och någon sådan är jag inte ämnad att vara. Jag hade fortsatt gå omkring och känna mig ständigt otillräcklig fast jag fanns tillhands jämt för andra, och dessutom otillräcklig för att jag inte gjorde det jag drömde om för min egen skull. Dubbelt olycklig alltså. Drömmen om att jobba med healing hade jag skjutit på framtiden. Jag hade fortsatt leva i en illusion.

Jag vet att många småbarnsföräldrar som lever i lyckliga relationer med sin partner ändå avundas "varannan-veckas-friheten" som vi separerade har. Men det är inte att jag plötsligt fått en massa egentid som gjort att jag startat företaget. Skilsmässa är ingen lösning på logistikproblem, det är en nödvändighet för att en relation tagit slut.  Visst, varannan vecka är det barnens pappa som har huvudansvaret så jag kan jobba varannan helg. Men jag lever i en ny relation och det finns två barn till och i och med det en massa pusslande - det är betydligt mer komplicerat att vara en "stjärnfamilj". Egentligen kan man nog tycka det är ganska stolligt att dra igång ett företag vid sidan av jobbet i det läget...

Att starta ALight var fortsättningen på det jag inledde när jag började vara ärlig mot mig själv. Hur sorgligt det än var att inse att jag bara kommer att få träffa barnen hälften av deras uppväxt så litade jag på min egen känsla att det skulle bli bra. Och samma sak gäller företaget. Det kan bara bli bättre!

Min ambition med föreläsningarna, kurserna och behandlingarna är att hjälpa andra att se sig själva, vara ärliga. Att de metoder som var till så fantastisk hjälp för mig ska komma fler till del. Jag tänker att om jag kan lyfta några mammor och pappor med det jag säger och gör, så kan det komma både barn och vuxna till godo. Att leva kvar i en självuppoffrande situation är inte bra vare sig för föräldrar eller barn.

Det är klart att man kan starta ett företag, eller förverkliga någon annan dröm, medan barnen är små. Allt går att lösa. Det som hindrar oss är rädsla och vårt självbedrägeri, våra illusioner om hur vi tror att vi ska vara. Jag vill göra vad jag kan för att skingra illusionerna.