Alightme

När jag jobbade som socialarbetare var det vid ett tillfälle en man som försökte ta sig förbi de låsta dörrarna på kontoret för att få ge mig en kram. Han var sprudlande lycklig och så oändligt tacksam. Anledningen var att han fått behålla sitt körkort. Min insats i det hela var att skriva ett intyg till Länsstyrelsen att han hållit sin vårdplan. Att jag sa att det var sig själv han skulle tacka, det var ju han som gjort jobbet, lyssnade han inte på.

Detta fenomen händer dagligen: vi vill hitta något utanför oss själva som "filmduk" för våra känslor. Mannens känsla av glädje och tacksamhet var hans egna, men han lade ut äran för det på sin socialsekreterare. 

Just nu är det många som upprörs av vad som händer i Japan. Och jag (håll i er nu provocerar jag) skulle vilja säga att stor del av oss beter oss som mannen på socialkontoret. Fast med motsatta känslor. Känslorna är våra egna; rädsla, chock, ilska, och vi blir påminda om hur skört livet är och hur små vi människor är på jorden. Känslorna är våra egna, men vi använder Japan som filmduk, en förevändning för att leva ut det vi känner. Ungefär som man kan passa på att gråta en skvätt när man skalar en lök.

Det som händer i Japan är naturligtvis fruktansvärt, jag vill inte förringa det. Men jag är övertygad över att Japan inte är hjälpt av att vi också blir sänkta av det som sker! Att vi suckar och ojar oss över kärnkraftolyckan höjer inte energin på jorden. 

Så vad ska vi göra då?

Jag vill berätta en historia jag hörde om en kvinna som var med om en allvarlig bilolycka. Hon blev svårt skadad, fick en nära-döden-upplevelse och lämnade sin kropp. Väl utanför kroppen kunde hon höra vad människorna i bilarna bakom sade. De blev såklart stående i en bilkö, och hon hörde de flesta gnälla "typiskt, jag som var på väg till.." "fan nu blir jag försenad" - ja, ni förstår, gnäll utifrån sitt eget lilla perspektiv. Men fyra eller fem bilar bakom såg hon ett ljusfenomen. I den bilen satt en kvinna som inte sett, men ändå förstått vad som hänt, och i stället för att beklaga sin egen försening valde denna kvinna att be för dem som varit med om olyckan. Denna bön, från en främmande person, gav kvinnan kraft att återvända till sin kropp. Hon överlevde och kunde sedan söka upp kvinnan i bilkön för att tacka. 

Jag blev väldigt berörd av denna berättelse. Vi är så omedvetna om vilken kraft våra tankar och vårt fokus har. I relation till det som händer i Japan menar jag att vi i stället för att låta oss dränkas av våra egna känslor måste höja blicken, återta vårt fokus och se vad som sker i ett större perspektiv. Det finns så mycket vi kan göra: arbeta för att lägga ner det stora stolleprovet kärnkraften, investera i vindkraft, engagera oss så alla politiska beslut blir hållbara sju generationer framåt, you name it.

Men för att kunna höja blicken måste vi börja med oss själva.  För att kunna vara till hjälp måste vi vara lugnet i stormen. För att hålla fokus måste vi kunna hitta lugnet inom oss själva. Vi måste möta vår egen rädsla för döden, vår dödsångest, för att inte dras med känslomässigt i varje katastrof i världen.

Jag försöker lyfta blicken och fokusera på att visualisera en värld där kärnkraften inte finns. Jag hedrar djupt alla som offrat sitt liv i denna katastrof för att förmå övriga världen att vakna. Det är stort. Tydligen är det såna här händelser vi behöver för att förstå allvaret i vad vi gör med Pachamama -  Moder Jord. 

Jag har hittat ett sätt att förhålla mig till döden. Jag vet att jag har förutsättningar för att leva tills jag blir mer än 90 år gammal, men om jag av någon anledning skulle dö idag (i sviter av en härdsmälta i Japan eller nåt) så är det här en bra dag att dö. Jag har inga "unfinished business" som jag till varje pris måste avsluta, därför känner jag ingen dödsrädsla.

Moder Jord kommer att överleva, även om människan inte gör det. Jag tycker det är en tröst.