Alightme

I går fick min sambo höra mig säga nåt han aldrig säger sig ha hört förut. Jag sa "jag går och sätter mig och slötittar på TV en stund". Nej, det händer inte ofta... Det jag slötittade på var Best of "Stjärnorna på slottet", där Loffe Karlsson berättar om att han fått med sig den rollfigur han spelade; en av de sista som blev offentligt avrättade i Sverige. Ingen som hörde honom berätta om detta kunde undgå att förstå att det var sant. De andra "stjärnorna" runt bordet tappade sina masker helt. Vad säger man, vad gör man, hur beter man sig mot någon som berättar att han fått med sig ett spöke?

De visade klipp från inspelningen 1976 -  han har alltså gått omkring och haft det så här i 35 år. De hade spelat in scenerna på samma plats där de utspelade sig i verkligheten. Jösses, tänkte jag. Denna okunskap om mänskliga energier och om livet efter döden skapar ett sånt onödigt lidande.

Loffe, om du läser det här vill jag att du ska veta att det finns hjälp att få. Jag och mina kollegor, vi kallar oss healers, schamaner, energiarbetare, ljusarbetare, vi finns över hela världen, och vi kan kärleksfullt och odramatiskt skicka iväg din rollfigur till Ljuset. Vi kan också förklara varför det blir så här:

de flesta tycker det är otäckt med spöken och vill helst inte att de ska finnas. Om det finns själar som blivit kvar som spöken på jorden innebär det ju att jag skulle kunna bli kvar på jorden och det vill jag ju inte... Det är samma fenomen som vid barnmisshandel och incest, det är så hemskt så vi vill helst inte att det ska finnas, därför väljer vi ofta att inte se även när det sker framför våra ögon.

Tyvärr är det sant att det händer, oftast när den som dör har "unfinished business" på jorden och dör väldigt plötsligt. Själen får inte ro att gå över till andra sidan utan irrar omkring mellan världarna. Ljusvarelser på andra sidan brukar komma och göra en "operation övertalning" så dörren till ljuset står alltid öppen, men en själ kan vara väldigt envis...

Denna stackare som avrättades hade alltså irrat runt i hundra år, och helt plötsligt dyker det upp ett helt filmteam på platsen där det hände, med en livs levande person som spelar honom. Fatta vilken chans till upprättelse! 

I andra kulturer har man altare till minne av sina förfäder. Västerlänningar har trott att de "tillber" sina döda, vilket är fel. De hedrar sina döda och genom altaret vet de efterlevande vart de har sina döda. Vi hedrar inte våra döda och vet inte var vi har dem, vi vill inte veta för vi är så skräckslagna inför vår egen död. Och det är inte så konstigt när vi lever i en kultur där begravningsförrättarna  säger att "vi kommer att väckas på den yttersta dagen". Hur kul blir det? Väckas från vad? Väckas till vadå, i vilken kropp, ska vi resa oss som zombier ur gravarna? Man får ganska sjuka associationer av detta påstående. Jag hörde det senast på min farmors begravning i somras. Det var inte läge att resa sig och säga "nej, nu står du och ljuger, lille farbror prästen", men det var vad jag skulle ha velat göra. 

Så Loffe, när vi skickat iväg din rollfigur till Ljuset måste vi ta ett snack om hur du ser på din egen död. Är du rädd för att dö? Det finns ingen anledning att vara det. Vi lämnar själens farkost, men vårt medvetande och vår själ kan inte dö. Vill du så går vi vidare till ljuset. Om du lever så att du inte har några oavslutade affärer när du lämnar din kropp, kommer du att välkomna ljuset. För allt handlar om hur vi lever våra liv idag. Har du något ouppklarat med någon, gör vad du kan för att ordna upp det idag!


Jag undrar när världen är redo att börja prata om döden. Jag är redo, jag ska göra vad jag kan för att påskynda
processen! Det finns inget att vara rädd för!

Snöpligt nog blev föreläsningen fullsatt innan vi ens hann ut med info. Så här ser flygbladet och infon på Facebook ut i alla fall...
Välkomna alla Ni som anmält Er! Jag är verkligen hedrad att så många vill komma! Lite pirrigt är det minsann...

Manuset till föreläsningen jag ska hålla nästa måndag är färdigskrivet.  Ska lägga det i min mesa, i mitt "sacred space". Nu får det ligga och växa en vecka.

Det är svårt att föreställa sig hur mycket förberedelser det ligger bakom en föreläsning på en timme. Senaste veckan har det snurrat en del i huvudet, vad ska jag prata om? vad måste jag välja bort? Hur ska jag presentera det? Vilken nivå ska jag lägga mig på?

Jag kommer att prata om Inkafolkets profetior och hur Munay Ki till följd av dessa nu sprids över världen. Jag kommer att prata om hur man kan leva utan rädsla. Jag kommer att prata om våra skuggsidor som vi inte vill kännas vid, och kraften vi får tillbaka när vi vågar se och integrera dessa sidor.

Jag kommer att prata om konsten att ta ansvar, se det gudomliga i oss själva och andra och konsten att ta emot hjälp i stället för att vänta på att bli räddade.

Föreläsningen är fullbokad, det ryms helt enkelt inte fler i lokalen än de 20 som är anmälda. Det finns platser kvar på kursen i Munay-Ki för den som redan vet att det nu är dags...  

Det var helt fantastiskt vilken uppslutning det blev på Anna-Sofias föreläsning i måndags!

Väldigt många anmälde sig till nästa tillfälle direkt, och under veckan har fler hört av sig vilket innebär att föreläsningen jag ska hålla om Munay Ki måndag 31 januari nu är fullbokad!

Snacka om rivstart på våra gemensamma event...!

Efter att ha läst faktaböcker i flera veckor hade jag tänkt börja läsa en deckare härom kvällen. Jag har fortfarande inte börjat på boken, för på första sidan var följande dikt av Erik Blomberg citerad:

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Jag läste dessa rader om och om igen, för det stämde så bra med min syn på livet.  
Det är kontrasterna som gör att vi kan "se stjärnorna". Det är genom att våga oss in i mörkret som vi kan påbörja vårt helande. Det är när vi bringar ljus på delar av oss själva som fortfarande ligger i mörker som vi utvecklas. Det som är skrämmande är inte mörkret, utan "stjärnorna" vi kommer att finna. Vad ska vi göra med vårt ljus, våra gåvor? Det är det som är den stora frågan här i livet...

Jag har bett min dotter måla tavlor till mitt behandlingsrum.
En av tavlorna kommer att vara de första två stroferna i dikten.

  Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är...

Något som verkligen tar emot nu när jag har ett eget företag, är att marknadsföra sig själv. Jag har svårt för att ställa mig själv och min person i fokus. Det är lättare att ställa mitt arbete i fokus. Vad som dock skiljer mig från andra alternativmedicinare i Skellefteå, är att jag faktiskt är Mesabärare enligt den andinska traditionen. En av få i Sverige (än så länge), och vad jag vet den enda i hela Västerbotten. Att vara Mesabärare är intimt kopplat till såväl ens person som arbete, det är en livsstil, ett sätt att förhålla sig till världen.

Vad är en Mesa?

Mesan är shamanens medicinknyte och hennes alter ego, en spegelbild av den kraft som personen bär.  Mesan är inte shamanens ”kraft” utan den symboliserar hennes kraft. Mesan är en portal, en karta, en spegelbild av själens resa. En bild av kosmos.

Mesa kommer från det spanska ordet för bord eller altare. Tyget som man har runt sitt medicinknyte kallas mestana och kommer från ordet mastay ett ord på quechua, vilket betyder att bringa ordning. I mesan har shamanen sina medicinstenar och andra kraftföremål. Olika typer av stenar i min mesa är:  

1.       Stenar som representerar det egna helandet. Varje sten representerad är ett sår som jag under min egen resa har transformerats till en källa av kraft. Helandet är så kraftfullt att jag inte längre minns vilka ”trauman” som jag en gång bar på. I dag använder jag stenarna i behandlingar av klienter.

2.       En Lineage sten som jag fått från min lärare, denna representerar det släktled av tidigare shamaner som man nu själv är en del av.

Värdet i en sten ligger inte i hur den ser ut utan hur vi lär oss att lyssna på dess röst. Varje sten representerar den plats den kommer ifrån. Till exempel; en sten från berget Salcantay i Peru är det samma som att ha hela berget Salcantay i sin mesa. En sten är en energilinje direkt från platsen varifrån stenen kommer.  Så i det hänseendet är den minsta stenen ett helt berg. Min Lineagesten kommer från Salcantay, gissa om den är kraftfull…

Vägledande principer för Mesabärare

Shamanism är inte en religion. Det är en andlig metod, grundad på vördnadsfull medvetenhet om att allt i universum är levande, medvetet och att allt och alla på energiplan är ömsesidigt beroende av varandra.

En Mesabärare lever med intentionen att förmedla kärlek och acceptans. Hennes uppgift är att finnas till hands för andra och att vara i tjänst som healer. En Mesabärare utvecklar en djup och personlig relation med den osynliga världen, baserad på egna erfarenheter i förändrade medvetandetillstånd, genom ceremonier, ritualer, healingarbete på energinivå och genom sin medvetenhet. 

 ·        Allt en Mesabärare gör måste grundas på kärlek och acceptans, först av sig själv och sedan för varandra.

·         Allt är levande.Allt härstammar från samma källa. 
·         Allt levande är medvetande. Världen utom oss är en spegling av världen inom oss. En Mesabärare lär sig att vara en observatör och förmedlare av denna insikt.

·         Allt är sammanlänkat. Allt levande står i ett ömsesidigt beroende förhållande till allt annat.

·         Allt är förändring. Materien är en förtätad form av energi. Energi är en subtil form av materia.

·         Allt är i rörelse. Mesabärare kan vara katalysatorer för förändringar.

·         Allt är energi, energi svarar på våra önskningar, vår intention. Vi styr energi med våra tankar, med vårt fokus. Rätt intention, rätt fokus, rätt grundläggande värderingar och motiv är nödvändiga för alla utövare av shamanism. En Mesabärare måste känna sig själv för att hjälpa andra.
·         Mesabärares  uppgift är att komma i rätt relation till den synliga och osynliga världen, för att förmedla kunskap mellan världarna på uppdrag av sig själv och andra. Mesabärare använder sig själva som kanal för energi, oavsett om de riktar sina tjänster till andra människor eller endast använder sin kunskap för sin egen andliga praktik.

Har börjat känna på hur livet som egen företagare kan komma att bli.

Bara senaste veckan har jag varit jublande lycklig när jag bar in de första grejorna i rummet som ska bli min behandlingslokal, dagen därpå ledsen och frustrerad för att jag lämnade kvar en kasse med  saker till lokalen på IKEA... för att nästa dag bestämma mig för att Kamprad minsann kunde behålla sina prylar. Jag blev tjurig lokalpatriot och hittade en mycket snyggare lampa än Kamprads på Guldknoppen i Skelleftehamn!

Har hoppat jämfota av lycka för att färgskrivaren både fungerar och gör jätteproffsiga utskrifter. Har knåpat ihop Presentkort som jag blev nöjd med, för att sen tjura över att det inte finns kuvert att köpa som är snygga nog...

Och det har bara börjat! I morgon ska min fina sambo hjälpa mig att ställa iordning behandlingsrummet. Jag vet att det kommer att bli bra. Men jag vet inte om det blir som jag har tänkt mig...   

Jag läste Elisabeth Kübler Ross bok Döden är livsviktig under julledigheten. Hon seglade genast upp på förstaplatsen bland mina förebilder. Denna fantastiska kvinna som ägnade sitt liv åt döende barn. Jag har hört talas om henne men aldrig läst något av henne förrän nu. Hon var enligt mig en upplyst själ som själv gick över till andra sidan 2004. Hon var en pionjär inom forskningen kring döden. Som så många andra som vågar se och säga sanningen blev hon ifrågasatt, spottad på och hånad men idag är hennes beskrivning av döendes stadier allmänt vedertagna och hennes böcker finns på litteraturlistan i alla människovårdande utbildningar.

Elisabeth Kübler Ross samlade tusentals fall av nära-döden-upplevelser för ”jag hade illusionen om att det var min uppgift att tala om för människor att döden inte existerar”. Hon publicerade dem aldrig i forskning, för som hon säger ”jag upptäckte mycket snart – och priset var inte lågt – att de som är redo att lyssna redan vet vad jag kommer att säga, men de som inte tror kan man ge en miljon exempel och de kommer i alla fall att säga att förklaringen är syrebrist. Men det spelar inte någon roll för när de dör kommer de att få reda på hur det är i alla fall.”

Jag är så tacksam att denna modiga kvinna fortsatte förkunna sitt budskap. Så mycket helare världen har blivit, så mycket hon har bidragit till när det gäller att avdramatisera döendet.

Hennes främsta budskap är dock hennes tydliga och rättframt formulerade universella sanningar om livet. Om vi ska kunna leva fullt ut, måste vi reda ut alla våra ”unfinished business”. Om vi tar mod till oss och vågar granska oss själva och befria oss från negativitet, vårt förträngda hat, girighet och ogjort sorgearbete som förstör våra liv och vår hälsa, kommer vi att upptäcka att det inte spelar någon roll om vi dör när vi är tjugo eller femtio år för då kommer vi inte att ha något att oroa oss för.

Om vi lever med vetskapen att vi har en kort tid kvar (även om vi lever 70 år till är det en relativt kort tid), kan vi äntligen göra det vi vill göra. ”När er tid är ute kan ni sen välsigna ert liv för ni har gjort det som ni kom hit för att göra. I annat fall kommer ni att leva som prostituerade, ni kommer att göra saker av bara ett skäl, nämligen att tillfredsställa andra människor, och då kommer ni aldrig att ha levt. Och då kommer ni inte att få någon behaglig död.”

The truth, only the truth and nothing but the truth!

Jag undrar varför jag, som läst så mycket under så många år, inte hittat Elisabeth K R förrän nu. When the student is ready, the master appears, sägs det... jag har nog inte varit redo att ta till mig HELA hennes budskap tidigare. Alla är nyfikna på vad som händer efter döden, men få är redo att leva med ”death as an allied”.

Repade mod och åkte till IKEA. Har skjutit upp det snart ett år...men nu skulle jag handla tyger och prylar till lokalen på Stationsgatan. När vi åkte upp kände jag mig så harmonisk, så full av energi. Vi hittade allt och inom två timmar var vi ute genom dörrarna igen. Puh! Vi gladde oss på hemvägen att det inte blir något mer IKEA-besök på minst ett år...

När vi kommer hem upptäcker jag att kassen med alla grejor till min lokal är borta. Tygerna, pläden, golvlampan... Kassen står kvar på IKEA. Jag ställde ner den på golvet för att först lyfta i de stora möblerna i kundvagnen. Sen vände jag ryggen till, glömde kassen och gick ut glad i hågen.  

Alla våra gemensamma saker till huset kom med hem. Men inte de som bara var till mig.

När man för en gångs skull känner sig på topp, ska livet genast utmana. Och det känns som att få en tvåtumsplanka i skallen.

Till saken hör att jag tappade bort min hörapparat dagen före julafton, vilket gjorde mig ännu mer ledsen såklart, och nu återupplevde jag den känslan. Jag ser mönstret. Jag är inte rädd om prylar som "bara jag" har glädje av. Jag lever inte alltid som jag lär. 

Med detta tackar jag allra ödmjukast för dagens lärdomar:

~ Anna, var rädd om dina egna saker. Lev som du lär.

~ Anna, din hjärna är fortfarande överkänslig mot stress. Svettig och less i en stressig IKEA- kassa kan du inte förvänta dig att komma ihåg att "göra nåt sen". Gör det NU.

~ Anna, gör det du är bäst på. Själv är inte alltid bäste dräng. Din första tanke att leja en kompis att handla var riktig. Det hade blivit en glädje för er båda. Gör annorlunda nästa gång.

 Imorgon får jag veta om kassen återfunnits på IKEA. Kommer prylarna att hamna i lokalen i alla fall? Jag kommer inte att missa den spännande fortsättningen:)!