Bloggen flyttad
När Obama gjorde Usama odödlig - ännu ett drama i den kollektiva mardrömmen
Alla egenskaper som du och jag och resten av världen tillskriver bin Ladin, är egenskaper vi har hos oss själva. Fanns de inte hos oss, skulle vi inte se dem.
Så ställ dig frågan: hur ser din inre Usama bin Ladin ut?
Min Usama föddes som vi andra som en baby, bedårande, helt oskyldig. Vad som gjorde honom till den han blev, var omständigheter i denna värld. Han spelade bara en roll i dramat i denna värld, som är vårt gemensamma medvetandes kollektiva mardröm.
Jag tycker det är förfärande att världens ledare inte kommit längre än att de fortfarande tror det finns vinster med att döda. Attacken sker mot en människas kropp. Du kan döda hans kropp men inte hans ideer. USA gjorde Usama odödlig. Sokrates, Jesus, Che Guevara och Bin Ladin. Ytterligare en frihetskämpe som blivit martyr.
Jag försvarar inte vare sig Usamas eller Obamas metoder men vi måste förstå att vi inte kommer att leva utan terrorism förrän vi kommer till fred med terroristen inom oss.
Jag har inte svårt att hitta terroristen inom mig. Hans motiv känner jag igen för jag har många gånger resonerat på samma sätt. Dåraktigt att sätta sig upp mot USA, men ett spektakulärt och oförglömligt drama. När man till slut får nog så får man nog, även om det bara är en kortsiktig vinst. Man kanske förlorar kriget, men man vinner slaget, och vilket slag sen! Ett försök till Davids kamp mot Goliat, hur ofta gör vi inte såna försök?
Jag har varit både Usama och Obama i mitt liv. Jag har utövat både terror och försökt vara rättfärdig. Jag har tagit på mig ansvar för att "rädda hela världen". Den svåraste terrorn har jag utövat mot mig själv, men givetvis även mot andra. Det finns också situationer där jag trott att jag varit Obama, men andra har upplevt mig som Usama. Ett exempel: när jag jobbade på Försäkringskassan gjorde jag bara mitt jobb, men det innebar ibland att neka folk ersättning som de inte hade rätt till enligt regelverket. Jag agerade enligt regelverket, men reglerna gjorde att människor förlorade sin försörjning. Gissa om de tyckte att jag var Usama eller Obama?
Jag tror att jag måste försona mig med dem båda, försöka se mig själv med medkänsla. Om jag gör det, om jag vågar se både den provokative terroristen och den självgoda amerikanen inom mig, behöver jag inte lägga ut dessa egenskaper på andra. Jag kan välja - för det är ett medvetet val - att se både Usama och Obama som de i grunden oskyldiga själar de är, men som vi andra deltar i den kollektiva mardröm vi skapat för att vi ännu inte är redo att vakna.
Män är inte från Mars, men varför spelar de krigsspel?
Jag brukar ha svårt för snacket om att "karlar är si" och "kvinnor är så". Jag anser att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Att vi skiljer oss åt är inte bara för att vi är av ett visst kön, det beror också på hur vi blivit uppfostrade, omgivningens förväntningar och en massa andra faktorer som man kan skala bort och till slut mötas som individer och som människor.
Men ibland fattar jag ingenting. Då undrar jag också "hur fungerar karlar egentligen?". Som härom dagen. Det är söndag morgon, alla är lediga, vi kan göra vad vi vill en stund innan det är dags för lunch och annat. Då sätter sig Mannen i mitt liv och spelar x-box. Ett krigsspel, med en grå, deprimerande bakgrund som ska föreställa ett slagfält, där han smyger omkring med ett gevär på jakt efter fiender. Och jag står där och fattar ingenting.
Jag fattar såklart att det är avkopplande att spela tv-spel. Men varför i fridens dagar ett krigsspel? Vi har massor med andra spel, är det inte roligare att vara SuperMario med superkrafter som kan ta kål på en överviktig ödla och rädda prinsessan? Varför försätta sig - i fantasin visserligen men ändå - till en miljö som liknar skyttegravarna i ett gammalt världskrig?
När jag står där och inte fattar nånting, börjar jag fundera om detta är något genetiskt. Jag känner ingen tjej som gillar att spela krigsspel. Vi vill ha superkrafter, eller strategispel så vi får använda vår list. Att stå och peppra ner fiender med vapen går vi sällan igång på. Där har vi faktiskt inte så mycket gemensamt, om jag generaliserar.
Och jag funderade vidare, det kanske är så att mänsklighetens alla krig satt sina spår. Det sägs att de trauman vi själva inte lyckas komma vidare med, lämnar vi till våra barn att hela. Att det är förklaringen - våra män idag leker krig och spelar krigsspel för att försöka hela och komma vidare med detta trauma, som de inte har minsta skuld i men som de omedvetet ärvt av våra förfäder!
Jag funderade hur krigen satt sina spår hos kvinnorna. De var ju inte med, och har inte ärvt de hemska bilderna från slagfälten. Men de fick lida förluster på hemmaplan. Jag undrar om prylsamlande är ett arv från våra mödrar i krigstider. Där gällde det att överleva, att ta vara på allt för det kunde komma till nytta en dag. Att det traumat kommer till uttryck i våra tiders shopping. Om man generaliserar, så är det vanligtvis kvinnor som blir "shopoholics". Män köper för att sen kunna visa sina prylar och på så vis vinna status, medan kvinnor tänder på själva handlingen, att shoppa för att ha en kasse att komma hem med, inte så noga vad.
Jag kanske provocerar nu, men jag tror ändå att det finns ett uns av sanning i detta. Att det är ett arv från våra förfäder som vi till stor del är omedvetna om.
Någon som har någon annan teori?
Be the Calm in the Storm
Jag har klurat på lite ordlekar kring mitt företag. Jag är så nöjd att jag lagt vantarna på domänen alight.me. Men företaget ALIGHT, bara som ett ord blir lite tunt. Jag har dels funderat på vad bokstäverna i ALIGHT står för. Jag har också funderat på en lämplig "slogan".
Nu har orden landat. Med en blinkning till IKEA (Ingvar Kamprad Elmtaryd i Agunnaryd) med initialerna i början:
ALIGHT
Anna Larsson. Intuitive Guidance. Healing. Teachings.
Med slogan
ALIGHT
- Be the Calm in the Storm -
www.alight.me
Kycklingrally med egot
Jag brukar säga att vi har chicken race med soppåsen hemma. Ingen vill tömma den, så man fyller bara på tills det inte går längre. Idag, när jag var den som fick vika ner mig och tömma den, kom jag att tänka på att vi faktiskt kör chicken race med oss själva.
Med egot vid ratten, får alla andra delar av oss bara väja. Vi kör över vår kropp, vår själ och vårt förnuft i ett "jagande efter vind". Vi ignorerar kroppens signaler om att den behöver vila, så att den till slut kraschar. När kroppen kraschar jagar vi vidare efter en snabb lösning, medicin eller operation eller en annan quick fix så vi kan fortsätta jaga vidare.
Det är först när vi ligger slagna så vi inte kan resa oss längre som vi börjar fundera vart vi egentligen var på väg, om det verkligen var så viktigt det vi jagade efter, och vem var det egentligen som körde?
De flesta som kommit ut på andra sidan av en livskris, ser att de blivit klokare av det som skett. Många säger tom att de är tacksamma för vad som hänt; "krisen räddade mitt liv". Själv kan jag tänka att ja, jag blev klokare och jag är tacksam för insikterna. Jag är också tacksam att jag kom relativt lindrigt undan - förlusterna var relativt små. Minnet sviktar ibland när jag blir stressad, men det kan jag leva med. Jag har utvecklat allergi mot stress men det är bara att betrakta som en logisk konsekvens av hur jag tidigare levt - som man raggar får man ligga! På ett sätt är det också en styrka. Det kostar mig för mycket att vara stressad, så jag måste undvika det.
Att jag kommit relativt lindrigt undan stod klart för mig när jag läste en intervju i DN med en kvinna som förlorade hela sin familj i tsunamin 2004. Hon upplevde att hon kommit ut på andra sidan av krisen, att hon nu lever på ett helt annat sätt jämfört med hur hon levde innan katastrofen. När hon summerade sina insikter, hade hon kommit fram till samma saker som jag hade gjort. Jag blev väldigt berörd och så tacksam, just för att jag i jämförelse kommit så otroligt lindrigt undan. Jag har kvar mina barn i livet, vad är väl ett närminne i jämförelse?
Vad hon och jag på var sitt håll kommit fram till var bland annat följande:
- vi är medvetna om vad vi gör, och varför. Vi har slutat "jaga för jagandets skull, för att alla andra jagar." Det går inte längre att göra något som vi inte själva vill eller tror på. Inte ens för pengar.
- vi väljer vilka vi umgås med. Vi umgås enbart med nära vänner, som vi har ömsesidigt utbyte av. Allt umgänge med människor av andra skäl - att vi inte vill vara oartiga fast vi inte vill, att umgås för att få status, knyta affärskontakter eller umgås av gammal vana eller helt enkelt slippa vara ensam, har vi valt bort.
- det har blivit viktigt att få tid för sig själv. Tid att tänka och bara vara i sitt eget sällskap. Vi får ständigt så mycket intryck utifrån, vi behöver tid för oss själva för att sortera.
Inget av detta är något nytt, vi vet alla innerst inne att det är sant, det är så vi mår bra av att leva. Men vi tar det inte till oss när vi "jagar".
Det nya i mitt liv är att jag medvetet prioriterar på ett annat sätt. Jag var tvungen att säga nej till väldigt mycket, för att sedan kunna säga ja. Jag hade väldigt få vänner ett tag, men de nära vännerna har nu blivit fler. Jag var tvingad (av kroppen) att säga nej till att jobba över huvud taget under några månader, för att kunna komma dit jag är idag, där jag har en arbetssituation jag valt själv. Jag kan jobba väldigt effektivt när jag inte behöver stressa.
Jag behövde väldigt mycket tid för mig själv under en period och valde bort att umgås med andra, eftersom jag haft så svårt att stå ut med mitt eget sällskap. Nu är det en självklar prioritering dagligen och jag trivs med mig själv, då finns det också plats för andra människor.
Livet ska inte vara ett chicken race. Alla delar av oss måste vara med på samma tåg. Eller sitta i samma båt. Eller helst av allt vandra sida vid sida mot ett gemensamt mål.
Hur är en människa som är hel?
Hur är en människa som är hel?
Och vem vågar drista sig till ett svar på den frågan?
Caroline Myss, såklart. Hon som genom åren så många gånger fått frågan vad som är meningen med livet, och på så många sätt försökt förklara den. Hon ställde sig själv frågan hur hon skulle sammanfatta vad som är viktigast i allt hon själv lärt ut genom åren. Det viktigaste, och det vi alla söker är "inner congruence" - att vara en hel, välfungerande människa.
Många menar att det viktigaste i livet, kanske tom livets mening, är kärlek. Myss menar att det som föregår kärleken är självkänslan. Känner du inte dig själv, och känner du dig inte nöjd med dig själv, kan du varken ge eller ta emot kärlek till fullo.
Alla mål vi försöker nå i våra liv, bygger på att vi känner oss själva och känner oss hela.
Så hur kan vi föreställa oss att en människa som är hel skulle vara?
• Din upplevelse av självkänsla är grundad i din integritet. Självkänslan står över behovet av att inför andra bevisa ditt värde.
•Intuitiv vägledning fungerar i harmoni och inte i opposition mot intellektet och känslorna.
• Du är i samklang med och och respektfull inför den energi som ständigt kanaliseras via din biologiska kanaler. Du känner igen, reagerar på och tar ansvar för att åtgärda förlust av kraft i ditt energifält.
• Du upplever och är i god kontakt med ditt liv på flera nivåer, känner skapelsens kontinuerliga rörelse mellan den fysiska och mystiska världen; den synliga och den osynliga; den materiella världen och energiplanet.
• Du har möjlighet att urskilja arketypiska mönster, såväl under vardagliga som extraordinära omständigheter. Inför dig själv ser du ständigt den symboliska sfären som den större bilden av skapelsen; du ser trådarna i livets stora väv.
• En medvetenhet om förhållandet mellan fysiska lagar och mystiska lagar är en självklarhet. Båda systemen styr livet som vi känner det, fysiska lagar styr våra fysiska liv och mystiska lagar styr själens resa. Den sammanbindande länken är vårt medvetande.
• Du söker sanningen snarare än fruktar den. Detta är din drivkraft.
Lycka är ett par nya gympaskor
Jag köpte nya löparskor i fredags. Ingen stor grej egenligen, mina gamla gympadojor var slut. I mitt "förra liv" hade det bara varit en punkt på listan, när jag köpt skorna hade jag inte funderat mer på saken. Och jag hade absolut inte engagerat mig känslomässigt i ett par skor. Men det gör jag nu.
Jag är så barnsligt glad över mina nya skor. Jag har för det första gått och längtat, gått och spanat vilka jag vill köpa. Och jag är vanligtvis en väldigt radikal shoppare, ungefär som de flesta män när de handlar kläder. Går in i en affär, köper det jag ska ha och går sen ut. I fredags när jag köpte dom var jag skitglad. I går när jag fick prova dom var jag överlycklig. Isen är ju borta från gångvägarna så jag gick runt Kallholmen, premiärtur. När jag vaknar nu på morgonen är jag fortfarande lycklig som ett barn över mina nya skor, det är det första jag tänker på när jag vaknar!
Whats happening? Är detta verkligen jag???
Jag tror att det handlar om att när man blir helare får man kontakt med fler delar av sig själv, fler delar av oss får göra sig hörda för att vi faktiskt börjar lyssna. I det här fallet är det min kropp som är så sprittande lycklig att få komma ut och röra på sig efter den långa vintern. Jag längtar verkligen efter att få vara i skogen.
Tidigare har jag varit så ockuperad av tankarna i huvudet att jag inte lyssnat på kroppen. Skillnaden mellan då och nu är att intellektet numera har fått tona ner sig till förmån för kroppen och själen. Och detta kommer till uttryck på alla sätt, på alla nivåer i livet. Ända till en så - i sammanhanget - liten detalj som lycka över ett par nya skor!
Så här ser de fantastiska dojorna ut:
Nära döden upplevelser kan inte längre ignoreras
Näradödenupplevelser kan inte längre ignoreras - artikel från Vattumannens nyhetsbrev idag!
Dr. Pim van Lommel, en välkänd hjärtspecialist är den första medicinare som har gjort en fullständig systematisk studie av näradödenupplevelser (NDU). I hans arbete som hjärtläkare slog det honom hur många av hans patienter som påstod sig ha haft näradödenupplevelser som ett resultat av sina hjärtattacker och han frågade sig om det inte skulle vara vetenskapligt oansvarigt av honom att ignorera vad dessa berättelser vittnade om.
Bakgrund om NDU
En del människor som har överlevt en livshotande kris rapporterar extraordinära medvetandeupplevelser. En NDU kan definieras som en minnesredogörelse av en rad inryck under ett speciellt medvetandetillstånd. Det innefattar ett antal särskilda delar såsom behagliga känslor, att se en tunnel, ett ljus eller avlidna släktingar, att uppleva en livsrevy eller att ha en utomkroppslig upplevelse då man uppfattar hur sjukvårdspersonal utför återupplivningsförsök på ens egen kropp.
Speciella och förhöjda medvetandetillstånd har beskrivits under många omständigheter, t ex hjärtstillestånd (klinisk död), chock efter blodförlust, koma efter hjärnskada, nära drunkning (mest barn) eller syrebrist men också vid allvarliga sjukdomar som inte är livshotande, under isolering, depression eller meditation och även utan någon uppenbar anledning. Så NDU kan upplevas under en rad omständigheter från allvarlig hjärnskada till när hjärnan tycks fungera normalt. Det som utmärker en NDU är att det är en transformerande upplevelse som orsakar förhöjd intuitiv känslighet, djupgående förändringar i livsattityd och att rädslan för döden försvinner.
Näradödenupplevelser kan inte längre ignoreras
Under mer än 20 år studerade Pim van Lommel systematiskt och i en kontrollerad sjukhusmiljö med sjukvårdsutbildad personal näradödenupplevelser på ett brett urval av patienter med hjärtstillestånd. År 2001 publicerade han tillsammans med forskarkollegor studien i den berömda medicinska tidskriften The Lancet. Artikeln orsakade en internationell sensation eftersom det var den första rigoröst vetenskapliga studien av detta fenomen. En presentation av hans resultat och teorier samlades i den uppmärksammade boken Consciousness Beyond Life - The Science of the Near-Death Experience som sedan 2010 finns på engelska. En del läkare har börjat rekommendera boken till sina patienter som hjälp för att hantera känslor inför döden.
Van Lommel skriver att enligt våra nuvarande medicinska begrepp det inte är möjligt att erfara medvenhet under ett hjärtstillestånd, då både cirkulation och andning har upphört. Men under den period av omedvetenhet som orsakats av en livshotande kris såsom ett hjärtstillestånd, patienter rapporterar den paradoxala förekomsten av ett förhöjt medvetande som upplevts i en dimension utan våra konventionella tids-och rumsbegrepp, med kognitiva funktioner, med känslor, med jagidentitet, med minnen från tidig barndom och ibland med utomsinnlig varseblivning utanför och ovanför deras livlösa kropp. I fyra fortsatta studier med totalt 562 personer som överlevt hjärtstillestånd, rapporterade mellan 11% och 18% av patienterna en NDU, och i dessa studier kunde det inte påvisas att fysiologiska, psykologiska, farmakologiska eller demografiska faktorer kunde förklara orsaken och innehållet i dessa upplevelser.
Sedan publiceringen av dessa studier, vars resultat och slutsatser har slående likheter, kan fenomenet NDU inte längre ignoreras vetenskapligt. Det är en autentisk upplevelse som inte kan reduceras till föreställningsförmåga, rädsla för döden, hallucination, psykos, droganvändning eller syrebrist, och människor tycks bli varaktigt förändrade efter en NDU under ett hjärtstillestånd som bara varar några minuter.
Ifrågasätter rent materialistiskt paradigm
Van Lommel menar att det nuvarande materialistiska synsättet på förhållandet mellan hjärnan och medvetandet som de flesta läkare, filosofer och psykologer anammar är alltför begränsat för att kunna förstå detta fenomen.
Det finns goda skäl att anta att vårt medvetande inte alltid sammanfaller med vår hjärnas funktion – förhöjt medvetande kan ibland upplevas separat från kroppen. Van Lommel har kommit till den oundvikliga slutsatsen att det mest troliga är att hjärnan har en befrämjande och inte en producerande funktion när det gäller att uppleva medvetande.
Genom att han vetenskapligt pläderar för att medvetandet inte är knutet till en plats utan är ett överallt förekommande fenomen, ifrågasätter han ett rent materialistiskt paradigm inom vetenskapen.
Källor:
http://www.pimvanlommel.nl/?near_death_experiences
http://www.pimvanlommel.nl/?Endless_consciousness
Dr. Pim van Lommel kommer i maj till Stockholm där han är en av talarna på en stor konferens om medvetandet anordnad av The Center for Conciousness Studies, Arizona University, som varje år arrangerar en konferens på olika platser i världen.
Japan i våra hjärtan
Detta fenomen händer dagligen: vi vill hitta något utanför oss själva som "filmduk" för våra känslor. Mannens känsla av glädje och tacksamhet var hans egna, men han lade ut äran för det på sin socialsekreterare.
Just nu är det många som upprörs av vad som händer i Japan. Och jag (håll i er nu provocerar jag) skulle vilja säga att stor del av oss beter oss som mannen på socialkontoret. Fast med motsatta känslor. Känslorna är våra egna; rädsla, chock, ilska, och vi blir påminda om hur skört livet är och hur små vi människor är på jorden. Känslorna är våra egna, men vi använder Japan som filmduk, en förevändning för att leva ut det vi känner. Ungefär som man kan passa på att gråta en skvätt när man skalar en lök.
Det som händer i Japan är naturligtvis fruktansvärt, jag vill inte förringa det. Men jag är övertygad över att Japan inte är hjälpt av att vi också blir sänkta av det som sker! Att vi suckar och ojar oss över kärnkraftolyckan höjer inte energin på jorden.
Så vad ska vi göra då?
Jag vill berätta en historia jag hörde om en kvinna som var med om en allvarlig bilolycka. Hon blev svårt skadad, fick en nära-döden-upplevelse och lämnade sin kropp. Väl utanför kroppen kunde hon höra vad människorna i bilarna bakom sade. De blev såklart stående i en bilkö, och hon hörde de flesta gnälla "typiskt, jag som var på väg till.." "fan nu blir jag försenad" - ja, ni förstår, gnäll utifrån sitt eget lilla perspektiv. Men fyra eller fem bilar bakom såg hon ett ljusfenomen. I den bilen satt en kvinna som inte sett, men ändå förstått vad som hänt, och i stället för att beklaga sin egen försening valde denna kvinna att be för dem som varit med om olyckan. Denna bön, från en främmande person, gav kvinnan kraft att återvända till sin kropp. Hon överlevde och kunde sedan söka upp kvinnan i bilkön för att tacka.
Jag blev väldigt berörd av denna berättelse. Vi är så omedvetna om vilken kraft våra tankar och vårt fokus har. I relation till det som händer i Japan menar jag att vi i stället för att låta oss dränkas av våra egna känslor måste höja blicken, återta vårt fokus och se vad som sker i ett större perspektiv. Det finns så mycket vi kan göra: arbeta för att lägga ner det stora stolleprovet kärnkraften, investera i vindkraft, engagera oss så alla politiska beslut blir hållbara sju generationer framåt, you name it.
Men för att kunna höja blicken måste vi börja med oss själva. För att kunna vara till hjälp måste vi vara lugnet i stormen. För att hålla fokus måste vi kunna hitta lugnet inom oss själva. Vi måste möta vår egen rädsla för döden, vår dödsångest, för att inte dras med känslomässigt i varje katastrof i världen.
Jag försöker lyfta blicken och fokusera på att visualisera en värld där kärnkraften inte finns. Jag hedrar djupt alla som offrat sitt liv i denna katastrof för att förmå övriga världen att vakna. Det är stort. Tydligen är det såna här händelser vi behöver för att förstå allvaret i vad vi gör med Pachamama - Moder Jord.
Jag har hittat ett sätt att förhålla mig till döden. Jag vet att jag har förutsättningar för att leva tills jag blir mer än 90 år gammal, men om jag av någon anledning skulle dö idag (i sviter av en härdsmälta i Japan eller nåt) så är det här en bra dag att dö. Jag har inga "unfinished business" som jag till varje pris måste avsluta, därför känner jag ingen dödsrädsla.
Moder Jord kommer att överleva, även om människan inte gör det. Jag tycker det är en tröst.
Att sätta viljan över rädslan, när hjärtat viskar "prova ändå"!
Vi tvingar oss själva att göra jobbiga, tråkiga, svåra saker. Då kan vi trycka ner känslan och sätta viljan över. Men när vi blir rädda, då blir vi som barn som inte törs åka en vattenrutchkana. Trots att vi står där och ser andra åka, trots att logiken säger oss att det inte finns något som talar för att just jag ska göra illa mig när ingen annan gör det, trots att vi ser hur kul det verkar vara - ändå kan vi inte förmå viljan att sätta sig över känslan.
Jag tror att de allra flesta bär på rädslor utan logisk relevans. Alla har vi våra "vattenrutschkanor" som vi inte vågar åka. Vi kan peppa andra att åka, men törs inte göra det själva. Vad är det som krävs för att vi ska våga hoppa?
Jag har själv inget svar på det. Vi vill ju oftast ha garantier och försäkringar om att allt ska bli bra, får vi inte det blir vi oftast stående. Men jag tror att vi hoppar när vi kommer till ett läge där det är för smärtsamt att stå kvar, att vi förlorar mer på att stå där vi är.
Jag gjorde själv ett "hopp" för ganska precis ett år sen. Jag flyttade ihop med min särbo, en idé som inte var så vidare populär hos mina barn, och åtminstone min son drog sig inte för att tala om för det mig. Ur hans perspektiv var det inte det heller. Han förlorade promenadavståndet till skolan, till sin pappa och mormor, tryggheten i att bo kvar i området där han vuxit upp. Han fick mindre tid att ha sin mamma för sig själv. Och detta gav mig dåligt samvete, men framför allt blev jag så klart rädd att det inte skulle bli bra för mina barn att flytta. Men vad jag samtidigt såg var, vad vi alla skulle förlora på att bo kvar. Ekonomiskt och känslomässigt kostade det mig mer att vara ensamstående. Att jag och sambon ekonomiskt skulle vara ensamstående föräldrar och bo på var sitt håll "för barnens skull", men känslomässigt vara ett par, blev i längden löjligt.
Så jag hoppade. Inga garantier för att det skulle bli bra. Berättade för barnen att vi skulle flytta, de blev ledsna och skeptiska. Drog ändå igång lägenhetsförsäljnining och renovering. Med en klump i magen. Men när jag stod där, i rummet som skulle bli min sons, när det var tomt och ödsligt för att vi skulle måla om det, känner jag bara att jag får vara med om en "timewarp". Hur jag upplever mig och min son, vi tittar ut ur samma fönster fast i framtiden, vi tittar på stjärnorna, och jag känner en sån varm, hemtrevlig känsla. Jag får plötsligt en föraning om hur bra det kommer att bli.
Det blev bra. Bättre än någon kunnat föreställa sig. Det barnen förlorade i egentid med sin mamma fick de i stället tillbaka i form av två bonussyskon, som jag tror är mycket mer värt i längden. Den där varma känslan som jag upplevde i "timewarpen", har infunnit sig. Stämningen varannan fredag, när alla återser varann, är hur hög som helst. Rummet som blev min sons, är det mysigaste i huset.
Om jag hade stått kvar, hade energin stagnerat. Jag hade varit tröttare, ledsnare, tråkigare. Och fattigare. Jag hade antagligen inte varit nöjd med min insats som mamma, antagligen hade mitt förhållande inte heller varit detsamma. Att stå kvar är inget alternativ i längden, ändå kan vi stå där länge, länge innan vi hoppar...
När tvivlet säger, Det är omöjligt
När rädslan säger, Det är farligt
När förnuftet säger, det är onödigt
.....så viskar hjärtat.....Prova ändå..... ♥
Fredagskänsla varje dag - fri från beroende
Varför detta, mår jag dåligt av kaffe? Nej inte alls. Jag mår hur bra som helst. Jag har upptäckt att längs vägen har jag helat min höga ämnesomsättning, så jag mår bättre än någonsin. Tidigare var jag väldigt mat-beroende, var tvungen att äta var fjärde timme och portionerna var som en lumpares efter tre veckor ute på övning... och jag skojar inte, jag kunde äta ikapp med vilken karl som helst när det var som värst. Numera äter jag normalstora portioner, även om jag tränat eller jobbat.
Tanken har legat och grott ett tag. Det känns numera meningslöst att vara beroende av kaffe. Jag har heller inte längre något behov av att äta kött och dricka mjölk som tidigare, eftersom ämnesomsättningen är okej. Alltså bestämde jag mig för att sluta med allt. 10 mars var en bra dag att börja.
Målet är att nå en ännu högre energinivå, att slippa "dalarna" då koffeinsuget tar över, och att slippa bli så där tungt övermätt som man kan bli av kött. Mjölk har jag aldrig varit utan, det vill jag bara prova och se om kroppen känns lättare när den inte längre behöver bryta ner mjölkprotein. Jag mår redan jättebra, vad jag testar är alltså om jag kan börja må ännu bättre om jag utesluter kött, mjölk och koffein.
Tanken som slår mig är att jag till det yttre börjar leva mer och mer som ett Jehovas Vittne, eller en Laestadian, eller nåt. Allt som "vanliga människor" tycker förhöjer livskvaliten, dissar jag.
Jag ser inte TV. Jag läser inte dagstidningar. Jag dricker inte alkohol. Jag undviker folksamlingar som lördag på stan, mässor, stora fester. Jag äter inte godis, inte chips. Sedan i förrgår dricker jag inte kaffe och äter inte kött. Vad gör jag för att hitta "fredagskänslan"?
Grejen är att mitt mål är att ha "fredagskänsla" varje dag! Att inte bara se fram emot helgen, utan att ha något att se fram emot varje dag. Ett skönt träningspass, lunch med en kompis, bastun på badhuset, boken som väntar på sängbordet...
Målet är att höja grundläget och i stället ta bort "dalarna", allt som sänker en; att bli upprörd över tragedier i världen som jag inte kan påverka, illamående efter för mycket godis, bakfylle-och söndagsångest...
Och i grundläget ingår att trivas med det man gör. Jag har fortfarande svårt för att kliva upp tidigt på morgonen, men jag tycker om att gå till jobbet. Och jag älskar att komma hem från jobbet! Så är det inte för alla, och då tror jag att det är där man måste börja. Trivs man inte på jobbet, eller i relationen/familjen man lever, kan man inte sätta sig framför tv:n och hoppas att det går över. Ändå är det så många lever.
Jag kan vittna om att det är värt mödan när man kommer ut på andra sidan. Det går att ha fredagskänsla varje dag! Även om jag idag mår dåligt av avgiftningen, är det intressant att det skapar lite perspektiv på tillvaron.
Energikroppens anatomi
Jag har sett en film där Caroline Myss föreläser om Energikroppens anatomi. Filmen heter The Energetics of Healing. Caroline Myss är en fantastisk föreläsare, och med filmen följde ett litet häfte där hon sammanfattar det viktigaste. Här är en resume:
Första chakrat, rotchakrat, är vårt center för tillhörighet. Här finns våra rötter, vår ursprungsfamilj, vår kulturella och sociala tillhörighet. I rotchakrat är vår upplevelse av lojalitet, identifikation och fysisk överlevnad förankrad.
Vi förstärker energi i första chakrat när vi
- Känner och ger näring till vårt band med naturen och omgivningen
- känner stolthet inför vårt ursprung och vår familjetillhörighet
- upprätthåller en kärleksfull och stödjande relation till vår familj
Vi förlorar energi från första chakrat när vi:
- fortsätter leva enligt familjemönster eller andra sociala mönster som inte längre tjänar oss
- anser att vår socialgrupp, religion, politiska uppfattning osv är bättre än andras
- stannar kvar trots negativa upplevelser i den familj vi lever i
Andra chakrat är vårt center för kontroll och relationen till en partner. Detta är energicentrum för sex, makt och pengar. Destruktiva relationer, svartsjuka och beroenden är alla tecken på energiförluster i andra chakrat.
VI förstärker energi i andra chakrat när vi:
- ger näring till stödjande, jämlika, kärleksfulla relationer
- kan släppa taget om tidigare trauman förknippade med vår sexualitet
- kommer ur beroenden
Vi förlorar energi i andra chakrat när vi:
- försöker kontrollera andra i relationer
- ger näring åt rädslan att förlora våra pengar
- bär på ouppklarade konflikter som rör vår sexualitet
Tredje chakrat är centrum för vår personliga kraft. Här finns vår självkänsla, vårt självförtroende och vår moral, vår personliga hederskodex. Ifrån tredje chakrat skapar vi sociala band till andra utifrån vår egen person, till skillnad från de sociala band vi knyter i första chakrat som baseras på vår grupptillhörighet.
VI förstärker energi i tredje chakrat när vi:
- känner och agerar med stolthet inför vad vi gör
- litar på vår intuition
- håller vårt ord inför oss själva och andra
Vi förlorar energi i tredje chakrat när vi:
- bryter överenskommelser med oss själva
- manipulerar andra för egen vinning
- inte lyckas upprätthålla personliga sociala band
Fjärde chakrat, hjärtchakrat, är vårt känslocentrum. Det är chakrat i mitten, mellan de övre och nedre chakrana, som för att påminna om att vi inte kan komma högre i vår andliga resa utan att gå via vårt hjärta. Hjärtchakrat är basen för kärlek, förlåtelse, balans och harmoni.
Vi förstärker energi i fjärde chakrat när vi :
- förlåter andra villkorslöst
- älskar oss själva
- älskar andra tillräckligt mycket för att låta dem uppleva världen på sitt eget sätt
VI förlorar energi i fjärde chakrat när vi:
- tillåter händelser i det förflutna fortsätta ge konsekvenser som begränsar våra val
- håller fast i bitterhet
- inte låter andra älska oss
Femte chakrat är vårt center för viljan och våra val. I andra chakrat är vår kraft definitionen av vår möjlighet att styra andra. I femte chakrat använder vi vår kraft för att komma ur situationer som energimässigt håller oss tillbaka. Vår förmåga att uttrycka oss, göra oss hörda och uttala våra egna behov finns i detta chakra.
VI förstärker energi i femte chakrat när vi:
- har självkontroll
- kan lyfta och peppa andra
- uttrycker oss uppriktigt och ärligt
VI förlorar energi i femte chakrat när vi:
- låter andra säga vad vi vill och vad vi behöver
- upplever skam
- ljuger
Sjätte chakrat är vårt intellekt och logiks centrum. Ett slutet, fixerat intellekt kan ställa till det för oss i vår personliga utveckling genom att ständigt kräva rationella orsaker och förklaringar till våra val. Det är därför stor del av vår personliga utveckling handlar om att ”nedrusta” det rationella intellektet.
Vi förstärker energi i sjätte chakrat när vi:
- utmanar intellektet och tar risker, känslomässigt
- öppnar våra tankar för stora, fantastiska möjligheter
- följer vår känsla, våra föraningar
VI förlorar energi i sjätte chakrat när vi:
- håller kvar gammal sorg
- sätter rationella förklaringar högre än vår inre upplevelse
- stänger dörren för andra möjligheter än logiska/rationella
Sjunde chakrat är vårt centrum för mystiska upplevelser, av tillit. När vi upplever närkontakt med det gudomliga, är det i sjunde chakrat. Här finns våra böner, även andras böner för oss finns i vårt sjunde chakra.
Vi förstärker energi i sjunde chakrat när vi:
- ber medvetet, med vårt fokus och intention
- uttrycker nåd, tillit
- betraktar vårt liv som möjlighet till andlig utveckling
VI förlorar energi när vi:
- lever utan tro, utan tillit, utan öde
- ställer villkor för hur vår andliga upplevelse ”ska vara”
- inte tar emot vägledning, om det inte kommer på det sätt vi vill ha den serverad
Tänk om världen är en dröm, och det är vi som drömmer...
I den här världen ska man "enligt boken" avsluta en partnerrelation innan man inleder ett nytt förhållande. Men gäller det arbete så ska man ha ett nytt arbete innan man säger upp det man har. När man gör tvärtom väcker det undran hos omgivningen.
Blotta tanken att säga upp sig utan att veta vad som ska hända, utan att ha ett nytt jobb på gång ger en känsla av svindel hos många. Och jag förstår det, men jag vill hävda att det bygger på en missuppfattning om hur universum är beskaffat.
Om man tror att vi svävar runt i en rymd som enligt fysikerna huvudsakligen består av tomrum, att vi enligt skapelsemyten är utslängda ur Eden av en gud som tar oss till sig igen på nåder, om man tror att "det som sker, det sker", att det som händer oss inte är något vi kan påverka. Då blir man naturligtvis skräckslagen vid tanken att förlora det man har.
Om man i stället tänker att världen egentligen är en optisk illusion, en spegling av vårt medvetande, blir det mycket intressantare att se vad som faktiskt händer omkring oss. Om man lever som om allt är en dröm, och det är vi som drömmer fram vår värld. Att det faktiskt är vi som skapar vår verklighet. Om man förstår att det inte är så lätt alla gånger, de flesta mål får man jobba för att nå, men om man innerst inne är övertygad om att det går. Då finns ingenting att vara rädd för.
Jag graviterar tillbaka till rädslan ibland, det händer. Men jag brukar hitta tillbaka när jag ställer mig frågan varför detta händer mig? Vad kan detta lära mig? Och när jag inte lever som om jag vore separerad från resten av universum så brukar jag faktiskt få ett svar. Det är som att ha svävat runt i en rymdfarkost i en evighet, och plötsligt få markkontakt. Tänk, helt plötsligt höra Houston anropa en i örat! Med instruktioner och vägbeskrivning!
Det är fantastiskt. Livet är så mycket lättare.
Jag fick en otrevlig överraskning härom dan när jag kom till bilen och hade fått en böteslapp trots att jag hade biljett. Förutom ilskan över att bli orättvist anklagad gick hjärnan igång för att analysera: är det nåt jag har missat som blir anklagad för nåt jag inte gjort? Är det någon karma-grej, har jag sått nåt jag nu får skörda? Är det jag som gjort fel? Jag skickade upp frågan till "Houston" ( "Houston - we've got a problem" :) och fick svar direkt: parkeringsvakten hade solen i ögonen och såg inte min biljett....självklart var det så! Så enkelt kan det vara...ilskan byttes till förståelse och förlåtelse, det är sånt som händer, en miss jag själv skulle kunna göra. Vi ska inte ta världen alltför personligt:)
Det är oftast först när vi vågar kasta oss ut i det okända, när vi helt ändrar kurs som vi återfår markkontakten. Och när vi hör den måste vi våga lyssna och följa instruktionerna. Det är när vi kan sätta vår känsla och intuition över rädslan som vi verkligen blir oss själva, då är vi på väg hem!
När tjurigheten bedrog visheten
Tänk att det skulle ta nästan femton år efter grundskolan att uppskatta att röra på sig. Jag har nog aldrig haft något emot det egentligen, men alla år av påtvingad gympa - utomhus i ur och skur dessutom - och att bara ta emot order utan möjlighet att välja, tog glädjen ur det hela.
Tjurigheten bedrog visheten och jag blev en soffpotatis "because I can". Tills jag upptäckte taekwondon, och utmaningen i att utmana sig själv tog överhanden. Och jag hittade den där glädjen i att röra sig igen. Inomhus, helt väderoberoende! Jag är taekwondon evigt tacksam för allt jag lärt mig. Förutom styrka, vighet, kondition och muskler fick jag också en närvaro och ett fokus som är väldigt användbart i andra sammanhang. Och "watermind"-tanken: hård och kall som is när det behövs, lätt som ånga ibland, eller flytande, easy-going, anpassningsbar. Stilla som en klar sjö som kan reflektera vad som helst. Eller ostoppbar som en tsunami...
När det just nu inte finns plats för tre taekwondopass i veckan i mitt liv, har onsdag blivit veckans bästa dag. Ett corepass timmen före lunch är underbart för själen och dess farkost!
Vi är fångar i vår varseblivning - världen enligt Einstein
A human being is part of the whole called by us universe, a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings as something separated from the rest, a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest to us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.” - Albert Einstein
Fritt översatt:
"En människa är en del av det stora hela som kallas universum, en del begränsad i tid och rum.
Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som något avskilt från resten, en slags optisk illusion av sitt medvetande.
Denna vanföreställning är som ett fängelse för oss, som begränsar oss till våra personliga önskningar och tillgivenhet för några få personer som är närmast oss.
Vår uppgift måste vara att frigöra oss från detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkänsla till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i sin skönhet."
Schamansidan - jag är med!
Just say Yes!
Jag har inte åtlytt några korkade uppmaningar, men jag försökte faktiskt säga nej till ett bokpaket från bokklubben Livsenergi. Det såg intressant ut men jag tyckte det var för dyrt med januaris skrala kassa. Trots att jag tackat nej så kom paketet ändå i brevlådan idag.
Och jag observerade två olika reaktioner hos mig själv. En del (Egot, min vilda gissning) blev irriterad och ville genast maila bokklubben med en skärmdump på avbokningen, och ifrågasätta om man kan lita på att informationen går fram? Och dessutom borde jag kunna förvänta mig att bokklubben betala portot för att jag skickar tillbaks den.
Den andra delen av mig tyckte det var kul. För att det var ett spännande paket, naturligtvis. Och pengar är en världslig sak. Numera försöker jag leva så att jag ser världen som en spegel. Allt som sker omkring mig reflekterar något inom mig. Därmed sker inget av en slump.
Jag har också lärt mig att det är stort att lära sig att säga nej. Men när man väl har lärt sig säga nej, så kan man börja säga ja igen. Och jag tror det var det som jag såg. Jag har inget att lära av att bråka med kundtjänst på bokklubben. De striderna har jag redan haft. Så idag säger jag bara ja, och tack för att jag fick ett så trevligt paket, det var verkligen en överraskning!
Vad som var i paketet? En film som hette Pandoras ask, en skiva och en kortlek "övningskort och visdomskort" på samma tema. Temat var "bli fri från ditt Ego" :-D
Loffe Carlssons spöke
I går fick min sambo höra mig säga nåt han aldrig säger sig ha hört förut. Jag sa "jag går och sätter mig och slötittar på TV en stund". Nej, det händer inte ofta... Det jag slötittade på var Best of "Stjärnorna på slottet", där Loffe Karlsson berättar om att han fått med sig den rollfigur han spelade; en av de sista som blev offentligt avrättade i Sverige. Ingen som hörde honom berätta om detta kunde undgå att förstå att det var sant. De andra "stjärnorna" runt bordet tappade sina masker helt. Vad säger man, vad gör man, hur beter man sig mot någon som berättar att han fått med sig ett spöke?
De visade klipp från inspelningen 1976 - han har alltså gått omkring och haft det så här i 35 år. De hade spelat in scenerna på samma plats där de utspelade sig i verkligheten. Jösses, tänkte jag. Denna okunskap om mänskliga energier och om livet efter döden skapar ett sånt onödigt lidande.
Loffe, om du läser det här vill jag att du ska veta att det finns hjälp att få. Jag och mina kollegor, vi kallar oss healers, schamaner, energiarbetare, ljusarbetare, vi finns över hela världen, och vi kan kärleksfullt och odramatiskt skicka iväg din rollfigur till Ljuset. Vi kan också förklara varför det blir så här:
de flesta tycker det är otäckt med spöken och vill helst inte att de ska finnas. Om det finns själar som blivit kvar som spöken på jorden innebär det ju att jag skulle kunna bli kvar på jorden och det vill jag ju inte... Det är samma fenomen som vid barnmisshandel och incest, det är så hemskt så vi vill helst inte att det ska finnas, därför väljer vi ofta att inte se även när det sker framför våra ögon.
Tyvärr är det sant att det händer, oftast när den som dör har "unfinished business" på jorden och dör väldigt plötsligt. Själen får inte ro att gå över till andra sidan utan irrar omkring mellan världarna. Ljusvarelser på andra sidan brukar komma och göra en "operation övertalning" så dörren till ljuset står alltid öppen, men en själ kan vara väldigt envis...
Denna stackare som avrättades hade alltså irrat runt i hundra år, och helt plötsligt dyker det upp ett helt filmteam på platsen där det hände, med en livs levande person som spelar honom. Fatta vilken chans till upprättelse!
I andra kulturer har man altare till minne av sina förfäder. Västerlänningar har trott att de "tillber" sina döda, vilket är fel. De hedrar sina döda och genom altaret vet de efterlevande vart de har sina döda. Vi hedrar inte våra döda och vet inte var vi har dem, vi vill inte veta för vi är så skräckslagna inför vår egen död. Och det är inte så konstigt när vi lever i en kultur där begravningsförrättarna säger att "vi kommer att väckas på den yttersta dagen". Hur kul blir det? Väckas från vad? Väckas till vadå, i vilken kropp, ska vi resa oss som zombier ur gravarna? Man får ganska sjuka associationer av detta påstående. Jag hörde det senast på min farmors begravning i somras. Det var inte läge att resa sig och säga "nej, nu står du och ljuger, lille farbror prästen", men det var vad jag skulle ha velat göra.
Så Loffe, när vi skickat iväg din rollfigur till Ljuset måste vi ta ett snack om hur du ser på din egen död. Är du rädd för att dö? Det finns ingen anledning att vara det. Vi lämnar själens farkost, men vårt medvetande och vår själ kan inte dö. Vill du så går vi vidare till ljuset. Om du lever så att du inte har några oavslutade affärer när du lämnar din kropp, kommer du att välkomna ljuset. För allt handlar om hur vi lever våra liv idag. Har du något ouppklarat med någon, gör vad du kan för att ordna upp det idag!
Jag undrar när världen är redo att börja prata om döden. Jag är redo, jag ska göra vad jag kan för att påskynda
processen! Det finns inget att vara rädd för!
Inför måndagen
Snöpligt nog blev föreläsningen fullsatt innan vi ens hann ut med info. Så här ser flygbladet och infon på Facebook ut i alla fall...
Välkomna alla Ni som anmält Er! Jag är verkligen hedrad att så många vill komma! Lite pirrigt är det minsann...
Varför jag inte läser kvällstidningar
Oj, vad jag blev ledsen. För jag hittade henne genast inom mig själv. Jag förstod att denna kvinna antagligen förbannat sig själv fler gånger under tiden från att hon körde fast tills hon dog än hon gjort under hela sitt liv. Och att hon förmodligen trotsade sin egen instinkt, sin inre vägledning, innan hon gav sig ut på denna "sista resa". Vi får alltid varningar innan vi gör nåt som kan sluta illa. Men vi trotsar vår egen instinkt och låter bli att lyssna när vårt ego anser att det vi vill göra tjänar ett "högre syfte", i detta fall att dela ut julklappar åt ensamma.
Jag tänkte att hon antagligen kommer tillbaka till en kropp snart igen för att fortsätta där hon slutade, för att lära sig lita på sin inre vägledning och för att lära sig förlåta sig själv. Som vi alla måste lära oss.
Hon kunde lika gärna ha varit jag. Jag kunde ha gjort precis samma sak. Du också. Hon är jag. Hon är vi. Vi hör alla ihop.
I sacred space ska jag lägga en bön av tacksamhet att jag såg och uppmärksammade detta. Komma ihåg att lita på min inre vägledning. Förlåta mig själv för att jag inte gör alla rätt alltid. Och alltid berätta för någon annan vart jag är på väg när jag åker någonstans...
