Att sätta viljan över rädslan, när hjärtat viskar "prova ändå"!

Vi var på äventyrsbad med alla barnen nu på sportlovsveckan. En av pojkarna ville så gärna åka "vattenfallet", men vågade inte. Han stod där på kanten och ville så gärna, men lyckades inte förmå viljan att sätta sig över rädslan. Det blev för mig en så tydlig bild över var många människor - vuxna - kör fast.

Vi tvingar oss själva att göra jobbiga, tråkiga, svåra saker. Då kan vi trycka ner känslan och sätta viljan över. Men när vi blir rädda, då blir vi som barn som inte törs åka en vattenrutchkana. Trots att vi står där och ser andra åka, trots att logiken säger oss att det inte finns något som talar för att just jag ska göra illa mig när ingen annan gör det, trots att vi ser hur kul det verkar vara  - ändå kan vi inte förmå viljan att sätta sig över känslan.

Jag tror att de allra flesta bär på rädslor utan logisk relevans. Alla har vi våra "vattenrutschkanor" som vi inte vågar åka. Vi kan peppa andra att åka, men törs inte göra det själva. Vad är det som krävs för att vi ska våga hoppa?

Jag har själv inget svar på det. Vi vill ju oftast ha garantier och försäkringar om att allt ska bli bra, får vi inte det blir vi oftast stående. Men jag tror att vi hoppar när vi kommer till ett läge där det är för smärtsamt att stå kvar, att vi förlorar mer på att stå där vi är.

Jag gjorde själv ett "hopp" för ganska precis ett år sen. Jag flyttade ihop med min särbo, en idé som inte var så vidare populär hos mina barn, och åtminstone min son drog sig inte för att tala om för det mig. Ur hans perspektiv var det inte det heller. Han förlorade promenadavståndet till skolan, till sin pappa och mormor, tryggheten i att bo kvar i området där han vuxit upp. Han fick mindre tid att ha sin mamma för sig själv. Och detta gav mig dåligt samvete, men framför allt blev jag så klart rädd att det inte skulle bli bra för mina barn att flytta. Men vad jag samtidigt såg var, vad vi alla skulle förlora på att bo kvar. Ekonomiskt och känslomässigt kostade det mig mer att vara ensamstående. Att jag och sambon ekonomiskt skulle vara ensamstående föräldrar och bo på var sitt håll "för barnens skull", men känslomässigt vara ett par, blev i längden löjligt.   

Så jag hoppade. Inga garantier för att det skulle bli bra. Berättade för barnen att vi skulle flytta, de blev ledsna och skeptiska. Drog ändå igång lägenhetsförsäljnining och renovering. Med en klump i magen. Men när jag stod där, i rummet som skulle bli min sons, när det var tomt och ödsligt för att vi skulle måla om det, känner jag bara att jag får vara med om en "timewarp". Hur jag upplever mig och min son, vi tittar ut ur samma fönster fast i framtiden, vi tittar på stjärnorna, och jag känner en sån varm, hemtrevlig känsla.  Jag får plötsligt en föraning om hur bra det kommer att bli.

Det blev bra. Bättre än någon kunnat föreställa sig. Det barnen förlorade i egentid med sin mamma fick de i stället tillbaka i form av två bonussyskon, som jag tror är mycket mer värt i längden. Den där varma känslan som jag upplevde i "timewarpen", har infunnit sig. Stämningen varannan fredag, när alla återser varann, är hur hög som helst. Rummet som blev min sons, är det mysigaste i huset.  

Om jag hade stått kvar, hade energin stagnerat. Jag hade varit tröttare, ledsnare, tråkigare. Och fattigare. Jag hade antagligen inte varit nöjd med min insats som mamma, antagligen hade mitt förhållande inte heller varit detsamma. Att stå kvar är inget alternativ i längden, ändå kan vi stå där länge, länge innan vi hoppar...

När tvivlet säger, Det är omöjligt
När rädslan säger, Det är farligt
När förnuftet säger, det är onödigt
.....så viskar hjärtat.....Prova ändå..... ♥




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0