Alightme

I går fick min sambo höra mig säga nåt han aldrig säger sig ha hört förut. Jag sa "jag går och sätter mig och slötittar på TV en stund". Nej, det händer inte ofta... Det jag slötittade på var Best of "Stjärnorna på slottet", där Loffe Karlsson berättar om att han fått med sig den rollfigur han spelade; en av de sista som blev offentligt avrättade i Sverige. Ingen som hörde honom berätta om detta kunde undgå att förstå att det var sant. De andra "stjärnorna" runt bordet tappade sina masker helt. Vad säger man, vad gör man, hur beter man sig mot någon som berättar att han fått med sig ett spöke?

De visade klipp från inspelningen 1976 -  han har alltså gått omkring och haft det så här i 35 år. De hade spelat in scenerna på samma plats där de utspelade sig i verkligheten. Jösses, tänkte jag. Denna okunskap om mänskliga energier och om livet efter döden skapar ett sånt onödigt lidande.

Loffe, om du läser det här vill jag att du ska veta att det finns hjälp att få. Jag och mina kollegor, vi kallar oss healers, schamaner, energiarbetare, ljusarbetare, vi finns över hela världen, och vi kan kärleksfullt och odramatiskt skicka iväg din rollfigur till Ljuset. Vi kan också förklara varför det blir så här:

de flesta tycker det är otäckt med spöken och vill helst inte att de ska finnas. Om det finns själar som blivit kvar som spöken på jorden innebär det ju att jag skulle kunna bli kvar på jorden och det vill jag ju inte... Det är samma fenomen som vid barnmisshandel och incest, det är så hemskt så vi vill helst inte att det ska finnas, därför väljer vi ofta att inte se även när det sker framför våra ögon.

Tyvärr är det sant att det händer, oftast när den som dör har "unfinished business" på jorden och dör väldigt plötsligt. Själen får inte ro att gå över till andra sidan utan irrar omkring mellan världarna. Ljusvarelser på andra sidan brukar komma och göra en "operation övertalning" så dörren till ljuset står alltid öppen, men en själ kan vara väldigt envis...

Denna stackare som avrättades hade alltså irrat runt i hundra år, och helt plötsligt dyker det upp ett helt filmteam på platsen där det hände, med en livs levande person som spelar honom. Fatta vilken chans till upprättelse! 

I andra kulturer har man altare till minne av sina förfäder. Västerlänningar har trott att de "tillber" sina döda, vilket är fel. De hedrar sina döda och genom altaret vet de efterlevande vart de har sina döda. Vi hedrar inte våra döda och vet inte var vi har dem, vi vill inte veta för vi är så skräckslagna inför vår egen död. Och det är inte så konstigt när vi lever i en kultur där begravningsförrättarna  säger att "vi kommer att väckas på den yttersta dagen". Hur kul blir det? Väckas från vad? Väckas till vadå, i vilken kropp, ska vi resa oss som zombier ur gravarna? Man får ganska sjuka associationer av detta påstående. Jag hörde det senast på min farmors begravning i somras. Det var inte läge att resa sig och säga "nej, nu står du och ljuger, lille farbror prästen", men det var vad jag skulle ha velat göra. 

Så Loffe, när vi skickat iväg din rollfigur till Ljuset måste vi ta ett snack om hur du ser på din egen död. Är du rädd för att dö? Det finns ingen anledning att vara det. Vi lämnar själens farkost, men vårt medvetande och vår själ kan inte dö. Vill du så går vi vidare till ljuset. Om du lever så att du inte har några oavslutade affärer när du lämnar din kropp, kommer du att välkomna ljuset. För allt handlar om hur vi lever våra liv idag. Har du något ouppklarat med någon, gör vad du kan för att ordna upp det idag!


Jag undrar när världen är redo att börja prata om döden. Jag är redo, jag ska göra vad jag kan för att påskynda
processen! Det finns inget att vara rädd för!