Alightme

Jag brukar ha svårt för snacket om att "karlar är si" och "kvinnor är så". Jag anser att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Att vi skiljer oss åt är inte bara för att vi är av ett visst kön, det beror också på hur vi blivit uppfostrade, omgivningens förväntningar och en massa andra faktorer som man kan skala bort och till slut mötas som individer och som människor.

Men ibland fattar jag ingenting. Då undrar jag också "hur fungerar karlar egentligen?". Som härom dagen. Det är söndag morgon, alla är lediga, vi kan göra vad vi vill en stund innan det är dags för lunch och annat. Då sätter sig Mannen i mitt liv och spelar x-box. Ett krigsspel, med en grå, deprimerande bakgrund som ska föreställa ett slagfält, där han smyger omkring med ett gevär på jakt efter fiender. Och jag står där och fattar ingenting.

Jag fattar såklart att det är avkopplande att spela tv-spel. Men varför i fridens dagar ett krigsspel? Vi har massor med andra spel, är det inte roligare att vara SuperMario med superkrafter som kan ta kål på en överviktig ödla och rädda prinsessan? Varför försätta sig - i fantasin visserligen men ändå - till en miljö som liknar skyttegravarna i ett gammalt världskrig? 

När jag står där och inte fattar nånting, börjar jag fundera om detta är något genetiskt. Jag känner ingen tjej som gillar att spela krigsspel. Vi vill ha superkrafter, eller strategispel så vi får använda vår list. Att stå och peppra ner fiender med vapen går vi sällan igång på. Där har vi faktiskt inte så mycket gemensamt, om jag generaliserar.

Och jag funderade vidare, det kanske är så att mänsklighetens alla krig satt sina spår. Det sägs att de trauman vi själva inte lyckas komma vidare med, lämnar vi till våra barn att hela. Att det är förklaringen - våra män idag leker krig och spelar krigsspel för att försöka hela och komma vidare med detta trauma, som de inte har minsta skuld i men som de omedvetet ärvt av våra förfäder!

Jag funderade hur krigen satt sina spår hos kvinnorna. De var ju inte med, och har inte ärvt de hemska bilderna från slagfälten. Men de fick lida förluster på hemmaplan. Jag undrar om prylsamlande är ett arv från våra mödrar i krigstider. Där gällde det att överleva, att ta vara på allt för det kunde komma till nytta en dag. Att det traumat kommer till uttryck i våra tiders shopping. Om man generaliserar, så är det vanligtvis kvinnor som blir "shopoholics". Män köper för att sen kunna visa sina prylar och på så vis vinna status, medan kvinnor tänder på själva handlingen, att shoppa för att ha en kasse att komma hem med, inte så noga vad.

Jag kanske provocerar nu, men jag tror ändå att det finns ett uns av sanning i detta. Att det är ett arv från våra förfäder som vi till stor del är omedvetna om.

 Någon som har någon annan teori?