Kycklingrally med egot

Jag brukar säga att vi har chicken race med soppåsen hemma. Ingen vill tömma den, så man fyller bara på tills det inte går längre.  Idag, när jag var den som fick vika ner mig och tömma den, kom jag att tänka på att vi faktiskt kör chicken race med oss själva.

Med egot vid ratten, får alla andra delar av oss bara väja. Vi kör över vår kropp, vår själ och vårt förnuft i ett "jagande efter vind". Vi ignorerar kroppens signaler om att den behöver vila, så att den till slut kraschar. När kroppen kraschar jagar vi vidare efter en snabb lösning, medicin eller operation eller en annan quick fix så vi kan fortsätta jaga vidare.

Det är först när vi ligger slagna så vi inte kan resa oss längre som vi börjar fundera vart vi egentligen var på väg, om det verkligen var så viktigt det vi jagade efter, och vem var det egentligen som körde? 

De flesta som kommit ut på andra sidan av en livskris, ser att de blivit klokare av det som skett. Många säger tom att de är tacksamma för vad som hänt; "krisen räddade mitt liv". Själv kan jag tänka att ja, jag blev klokare och jag är tacksam för insikterna. Jag är också tacksam att jag kom relativt lindrigt undan - förlusterna var relativt små. Minnet sviktar ibland när jag blir stressad, men det kan jag leva med. Jag har utvecklat allergi mot stress men det är bara att betrakta som en logisk konsekvens av hur jag tidigare levt  - som man raggar får man ligga!  På ett sätt är det också en styrka. Det kostar mig för mycket att vara stressad, så jag måste undvika det. 

Att jag kommit relativt lindrigt undan stod klart för mig när jag läste en intervju i DN med en kvinna som förlorade hela sin familj i tsunamin 2004. Hon upplevde att hon kommit ut på andra sidan av krisen, att hon nu lever på ett helt annat sätt jämfört med hur hon levde innan katastrofen.  När hon summerade sina insikter, hade hon kommit fram till samma saker som jag hade gjort. Jag blev väldigt berörd och så tacksam, just för att jag i jämförelse kommit så otroligt lindrigt undan. Jag har kvar mina barn i livet, vad är väl ett närminne i jämförelse?

Vad hon och jag på var sitt håll kommit fram till var bland annat följande:


  - vi är medvetna om vad vi gör, och varför. Vi har slutat "jaga för jagandets skull, för att alla andra jagar." Det går inte längre att göra något som vi inte själva vill eller tror på. Inte ens för pengar.

 - vi väljer vilka vi umgås med. Vi umgås enbart med nära vänner, som vi har ömsesidigt utbyte av. Allt umgänge med människor av andra skäl - att vi inte vill vara oartiga fast vi inte vill, att umgås för att få status, knyta affärskontakter eller umgås av gammal vana eller helt enkelt slippa vara ensam, har vi valt bort.

 - det har blivit viktigt att få tid för sig själv. Tid att tänka och bara vara i sitt eget sällskap. Vi får ständigt så mycket intryck utifrån, vi behöver tid för oss själva för att sortera. 

 
Inget av detta är något nytt, vi vet alla innerst inne att det är sant, det är så vi mår bra av att leva. Men vi tar det inte till oss när vi "jagar".

Det nya i mitt liv är att jag medvetet prioriterar på ett annat sätt. Jag var tvungen att säga nej till väldigt mycket, för att sedan kunna säga ja. Jag hade väldigt få vänner ett tag, men de nära vännerna har nu blivit fler. Jag var tvingad (av kroppen) att säga nej till att jobba över huvud taget under några månader, för att kunna komma dit jag är idag, där jag har en arbetssituation jag valt själv. Jag kan jobba väldigt effektivt när jag inte behöver stressa. 
Jag behövde väldigt mycket tid för mig själv under en period och valde bort att umgås med andra, eftersom jag haft så svårt att stå ut med mitt eget sällskap. Nu är det en självklar prioritering dagligen och jag trivs med mig själv, då finns det också plats för andra människor.

Livet ska inte vara ett chicken race. Alla delar av oss måste vara med på samma tåg. Eller sitta i samma båt. Eller helst av allt vandra sida vid sida mot ett gemensamt mål.


 


Kommentarer
Postat av: Therese

Mycket klokt Anna...jag har börjat sakta ner på kycklingrallyt och mår så mycket bättre. Fattar klokare beslut...kommit en bra bit på väg sedan hösten 2008 ;-) bland annat tack vare fina själar som du och andra som dyker upp när man minst anar det men mest behöver det... Eller kanske inte då man mest behöver det men då man bäst kan ta tillvara på det som erbjuds. :-) Kram.

2011-04-25 @ 15:23:15
Postat av: Anna

Tack Therese! Det blir jag glad att höra!!!

Stor kram!

2011-04-25 @ 19:53:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0