Alightme

Under en föreläsning berättar Elisabeth att hon anställde en svart städerska som sin första assistent, "till stort förtret för mina akademiska kollegor". Publiken skrattar och applåderar. "Hur många av er applåderade av fientlighet? mot läkarna och etablissemanget?" Medgivande från publiken. "Just det! Så länge ni gör det, är ni ansvariga för att världen inte blir bättre." Publiken är stilla. "Vi förbannar, ifrågasätter, dömer och kritiserar, och varenda gång vi gör det ökar vi negativiteten i världen. Fråga er själva om en gymnasieelev ska slå på en förstaklassare? Förstår ni vad jag just sa? Det är bara arrogans som får människor att göra på det viset. Om ni vill förbättra tillståndet i världen måste ni förstå att ni inte kan hela världen förrän ni har helat er själva. Så länge ni slår och dömer någon annan är ni ansvariga för ett Hiroshima, ett Vietnam, ett Auschwitz. Och jag menar det bokstavligen." Tystnad i publiken.

Ja ni förstår varför jag älskar Elisabeth Kübler Ross.

Utifrån sin forskning om vad som händer när vi lämnar vår kropp, berättar Elisabeth om att det de flesta kommer ihåg efter att ha sett "ljuset i tunneln" och kommit tillbaka, är att i närvaro av det otroliga ljuset blir de medvetna om att vårt liv är vårt eget ansvar, och det absolut enda som räknas är kärlek. Vad vi presterat är ovidkommande, det enda som räknas är hur vi gjort det. Och den insikten ändrar på många prioriteringar.

Vi beter oss som att det är vad vi gör som räknas. Vi vill göra ett bra jobb, prestera, leverera. Men gör vi det med kärlek? Nej, inte alltid. För vi tror att det är att leverera som räknas. Alternativt egots vinning av bekräftelse, pengar mm.

Tänk på våra relationer. Det enda som egentligen räknas är hur vi gör saker, om vi gör det av kärlek. Vad lär vi våra barn? Hur bemöter vi varandra? För att inte tala om hur vi gör mot oss själva, agerar vi kärleksfullt?

Vi måste börja med oss själva och det är hur vi gör det som räknas. Ja, det ändrar på många prioriteringar...