Tänk om världen är en dröm, och det är vi som drömmer...
Jag har en sambo som är på väg att byta jobb, och detta är något som väcker starka känslor hos de flesta man pratar med. Inte så konstigt, naturligtvis. Jobbet är ju dels vår försörjning, vår grundläggande materiella trygghet och de flesta har investerat en stor del i sin identitet i sin yrkesroll.
I den här världen ska man "enligt boken" avsluta en partnerrelation innan man inleder ett nytt förhållande. Men gäller det arbete så ska man ha ett nytt arbete innan man säger upp det man har. När man gör tvärtom väcker det undran hos omgivningen.
Blotta tanken att säga upp sig utan att veta vad som ska hända, utan att ha ett nytt jobb på gång ger en känsla av svindel hos många. Och jag förstår det, men jag vill hävda att det bygger på en missuppfattning om hur universum är beskaffat.
Om man tror att vi svävar runt i en rymd som enligt fysikerna huvudsakligen består av tomrum, att vi enligt skapelsemyten är utslängda ur Eden av en gud som tar oss till sig igen på nåder, om man tror att "det som sker, det sker", att det som händer oss inte är något vi kan påverka. Då blir man naturligtvis skräckslagen vid tanken att förlora det man har.
Om man i stället tänker att världen egentligen är en optisk illusion, en spegling av vårt medvetande, blir det mycket intressantare att se vad som faktiskt händer omkring oss. Om man lever som om allt är en dröm, och det är vi som drömmer fram vår värld. Att det faktiskt är vi som skapar vår verklighet. Om man förstår att det inte är så lätt alla gånger, de flesta mål får man jobba för att nå, men om man innerst inne är övertygad om att det går. Då finns ingenting att vara rädd för.
Jag graviterar tillbaka till rädslan ibland, det händer. Men jag brukar hitta tillbaka när jag ställer mig frågan varför detta händer mig? Vad kan detta lära mig? Och när jag inte lever som om jag vore separerad från resten av universum så brukar jag faktiskt få ett svar. Det är som att ha svävat runt i en rymdfarkost i en evighet, och plötsligt få markkontakt. Tänk, helt plötsligt höra Houston anropa en i örat! Med instruktioner och vägbeskrivning!
Det är fantastiskt. Livet är så mycket lättare.
Jag fick en otrevlig överraskning härom dan när jag kom till bilen och hade fått en böteslapp trots att jag hade biljett. Förutom ilskan över att bli orättvist anklagad gick hjärnan igång för att analysera: är det nåt jag har missat som blir anklagad för nåt jag inte gjort? Är det någon karma-grej, har jag sått nåt jag nu får skörda? Är det jag som gjort fel? Jag skickade upp frågan till "Houston" ( "Houston - we've got a problem" :) och fick svar direkt: parkeringsvakten hade solen i ögonen och såg inte min biljett....självklart var det så! Så enkelt kan det vara...ilskan byttes till förståelse och förlåtelse, det är sånt som händer, en miss jag själv skulle kunna göra. Vi ska inte ta världen alltför personligt:)
Det är oftast först när vi vågar kasta oss ut i det okända, när vi helt ändrar kurs som vi återfår markkontakten. Och när vi hör den måste vi våga lyssna och följa instruktionerna. Det är när vi kan sätta vår känsla och intuition över rädslan som vi verkligen blir oss själva, då är vi på väg hem!
I den här världen ska man "enligt boken" avsluta en partnerrelation innan man inleder ett nytt förhållande. Men gäller det arbete så ska man ha ett nytt arbete innan man säger upp det man har. När man gör tvärtom väcker det undran hos omgivningen.
Blotta tanken att säga upp sig utan att veta vad som ska hända, utan att ha ett nytt jobb på gång ger en känsla av svindel hos många. Och jag förstår det, men jag vill hävda att det bygger på en missuppfattning om hur universum är beskaffat.
Om man tror att vi svävar runt i en rymd som enligt fysikerna huvudsakligen består av tomrum, att vi enligt skapelsemyten är utslängda ur Eden av en gud som tar oss till sig igen på nåder, om man tror att "det som sker, det sker", att det som händer oss inte är något vi kan påverka. Då blir man naturligtvis skräckslagen vid tanken att förlora det man har.
Om man i stället tänker att världen egentligen är en optisk illusion, en spegling av vårt medvetande, blir det mycket intressantare att se vad som faktiskt händer omkring oss. Om man lever som om allt är en dröm, och det är vi som drömmer fram vår värld. Att det faktiskt är vi som skapar vår verklighet. Om man förstår att det inte är så lätt alla gånger, de flesta mål får man jobba för att nå, men om man innerst inne är övertygad om att det går. Då finns ingenting att vara rädd för.
Jag graviterar tillbaka till rädslan ibland, det händer. Men jag brukar hitta tillbaka när jag ställer mig frågan varför detta händer mig? Vad kan detta lära mig? Och när jag inte lever som om jag vore separerad från resten av universum så brukar jag faktiskt få ett svar. Det är som att ha svävat runt i en rymdfarkost i en evighet, och plötsligt få markkontakt. Tänk, helt plötsligt höra Houston anropa en i örat! Med instruktioner och vägbeskrivning!
Det är fantastiskt. Livet är så mycket lättare.
Jag fick en otrevlig överraskning härom dan när jag kom till bilen och hade fått en böteslapp trots att jag hade biljett. Förutom ilskan över att bli orättvist anklagad gick hjärnan igång för att analysera: är det nåt jag har missat som blir anklagad för nåt jag inte gjort? Är det någon karma-grej, har jag sått nåt jag nu får skörda? Är det jag som gjort fel? Jag skickade upp frågan till "Houston" ( "Houston - we've got a problem" :) och fick svar direkt: parkeringsvakten hade solen i ögonen och såg inte min biljett....självklart var det så! Så enkelt kan det vara...ilskan byttes till förståelse och förlåtelse, det är sånt som händer, en miss jag själv skulle kunna göra. Vi ska inte ta världen alltför personligt:)
Det är oftast först när vi vågar kasta oss ut i det okända, när vi helt ändrar kurs som vi återfår markkontakten. Och när vi hör den måste vi våga lyssna och följa instruktionerna. Det är när vi kan sätta vår känsla och intuition över rädslan som vi verkligen blir oss själva, då är vi på väg hem!
Kommentarer
Trackback
