När tjurigheten bedrog visheten
Tänk att det skulle ta nästan femton år efter grundskolan att uppskatta att röra på sig. Jag har nog aldrig haft något emot det egentligen, men alla år av påtvingad gympa - utomhus i ur och skur dessutom - och att bara ta emot order utan möjlighet att välja, tog glädjen ur det hela.
Tjurigheten bedrog visheten och jag blev en soffpotatis "because I can". Tills jag upptäckte taekwondon, och utmaningen i att utmana sig själv tog överhanden. Och jag hittade den där glädjen i att röra sig igen. Inomhus, helt väderoberoende! Jag är taekwondon evigt tacksam för allt jag lärt mig. Förutom styrka, vighet, kondition och muskler fick jag också en närvaro och ett fokus som är väldigt användbart i andra sammanhang. Och "watermind"-tanken: hård och kall som is när det behövs, lätt som ånga ibland, eller flytande, easy-going, anpassningsbar. Stilla som en klar sjö som kan reflektera vad som helst. Eller ostoppbar som en tsunami...
När det just nu inte finns plats för tre taekwondopass i veckan i mitt liv, har onsdag blivit veckans bästa dag. Ett corepass timmen före lunch är underbart för själen och dess farkost!
